Hej – från mig till dig,
Jag pratade med henne vid graven. Satt på huk och solen sken över viken nedanför, vattnet som vi brukade fiska i från hennes stora båt. Hon var en jävel på att meta. Jag var inte alls lika bra, alltid okoncentrerad och alldeles för pratig. Det var hon också förresten, ändå fick hon alltid napp. Det kanske var nåt med betet eller ramsan hon sjöng innan hon kastade reven över relingen.
Eller åldern. Hon var ju så mycket äldre än jag, min mormor.
Ändå hade jag alltid upplevelsen att vi var lika gamla. Faktiskt. Åtminstone var ålderskillnaden aldrig något jag tänkte på. Jag var ett barn, min värld var ännu inte uppdelad i ålder, kön eller etnicitet. Den bestod bara av olika former av görande, olika stadier av flow. Jag gjorde det jag längtade efter och var med dem som fick mig att må bra.
Jag och mormor var såna som flöt tillsammans.
Tills hon gick bort. Det gick fort. Ena dagen var hon där, sen fanns hon inte mer. Och jag ryckes upp ur leken, brutalt. Vi var ju mitt i. Vi hade ju massor kvar att göra. Vi skulle ju odla krokiga gurkor i växthuset den våren, jag skulle få egna krukor.
Kreativ frustration, blockerat sinne
När jag satt där vid graven häromsistens berättade jag om mina barn. Vad de gör och hur overkligt stora de blivit, äldre än jag var när hon försvann. Jag berättade om min bok. ”Det är så svårt, det svåraste jag gjort. Det blir inte bra. Är det ens någon poäng med att jag fortsätter?”
Så fick jag en crazy tanke, en sån jag aldrig tänker vanligtvis. Den var egentligen för knäpp, men så sa jag det ändå högt.
“Jag tänker bara fortsätta om du ger mig ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll. Okej? Deal?”
Inget hände, naturligtvis. Jag kände mig dum och barnslig och lommade bort till bilen. Hur korkad får man vara, liksom?
Den påföljande veckan återkom den där tanken ibland. Jag kom på mig själv med att faktiskt ändå leta efter nåt sorts tecken… i huvudet och utanför. Men ingenstans. Ingenting.
Så klart.
Mer än en vecka passerade. Jag och min partner äter lång frukost men mackorna smakar wellpapp och osten faller isär i stora klumpar när jag hyvlar den. Jag är arg och otroligt jobbig som sällskap. Han är tålmodig och säger kloka saker, men det hjälper inte ett dugg. Frustrerad vrider och vänder jag på en viktig del av boken som jag inte får ihop. Storyn håller inte, det finns obekväma hål i den och jag är totalt uppgiven. Jag höjer rösten, bankar näven i bordet, fyller på kaffekoppen. Spiller. Skållar tungan.
Men så plötsligt förändras stämningen i rummet. Han säger något, jag säger något och samtalet ändrar karaktär. En idé krokar i en annan. Ut på bordet rinner ett nytt scenario, en lösning som är – inte bara logisk – utan också bra, till och med bättre än jag kunnat föreställa mig.
Det är precis som att en ny dimension av berättelsen uppenbarar sig. Den liksom träder upp ur allt jag redan skrivit och lägger sig tillrätta över alltihopa. Som att den bara lurpassat och väntat på rätt tillfälle.
Den fanns där hela tiden? Jag var blind? Eller bara för blockerad och förbannad på sakernas tillstånd?
Det var först två kvällar senare, när jag precis lagt ner min bok (Jonas Karlssons novellsamlingar – har du läst dem? Annars – do it!) och släckt lampan, som det klickade till i mörkret.
Jag kanske reste mig. Jag kanske drog efter andan. Jag kanske tänkte att jag nog blivit knäpp på äldre dar.
Eller så låg jag kvar och tittade ut i natten med ett dundrande hjärta i bröstet och svindel i tanken.
Och tackade henne tyst och stilla för det finaste tecknet hon kunde ge mig.
Jag struntar i vilket…
Kan det här verkligen vara sant? Var det verkligen hon? Kan det verkligen funka så?
Kanske, kanske inte. Det skiter jag faktiskt fullständigt i. Alla får tro vad de vill. Men jag fogar in min upplevelse i storyn om mig – storyn om hur boken formas under mina fingrar. Det är jag som äger den, det är jag som är rösten.
Och ibland tänker jag: tänk om det finns något som vi missar med våra trånga sinnen? Tänk om det finns versioner av världen som vi går miste om, för att vi stängt ner fantasin och gömt den under logiken?
Det gäller kanske i synnerhet – och högst verkligt – synen på oss själva. Tänk om det finns kreativa versioner av dig som du vänt blicken från och som du kan lyfta tillbaka in i dig själv – om du bara lägger manken till?
Tänk om kreativitet är större än du, större än logiken? Tänk om den lever på andra villkor som bara går att upptäcka genom utforskandet av den egna kapaciteten?
Tänk om… det är att bjuda in som är den verkliga början på något nytt?
Vilka är dina människor?
Kreativa förebilder… blir det ju lätt att svänga in på nu. Min mormor är en av många. Hennes galenskap och inställning till vad livet behöver innehålla lever i mig, trots att jag bara var 11 år när hon gick bort. Jag är inte ens i närheten lika händig som hon var. Jag kan inte väva, måla, driva butik, stöpa ljus, odla, fiska, kedjeröka, stoppa korv, laga magiska såser och jag vågar inte köra rally med en gammal Amazon (jag har inte ens en Amazon.)
Men jag kan ta rygg på den som kan.
Vilka tar du rygg på? Fundera ett par dagar på vilka kreativa förebilder du har omkring dig. Nära, kära, bekanta. Jag snackar om verkliga människor, riktiga av kött och blod som du kan ta på, prata med, ställa frågor.
Sen – tala om det för dem. Beskriv för dem att de inspirerar dig och på vilket sätt de påverkar dig. Tala om för dem att de betyder något för dig, att du tänker på dem och att de sår fröer i din själ som du tar hand om.
Tala om det medan du kan och medan du får äran att möta reaktionen. Som jag vågar lova kommer att vara varm… kärleksfull, förunderlig. Tacksam.
Mormor tar nog emot mina ord där ute nånstans. Men jag skulle ge minst ett år av mitt liv för att få en riktigt pratstund med henne igen.
Ljuset i mörkret – två Storyplaner
Nej. Det har inget med black friday att göra. Jag avskyr det påhittet brinnande och heligt.
Men för nån vecka sen ville jag sprida ljus i novembermörkret och uppfann en rabattkod som jag vill ge dig som är nyfiken på Storyplanen på Skrivplaneten.se
Storyplanen kommer i två varianter: en som är riktad till dig som kör eget – den hittar du här.
Sen finns det en som är för dig som vill köra egna storytellingworkshops med team i större företag – eller tillsammans med kunder om du kör byrå (kommunikation, design, whatever – du som jobbar med att hitta roligare och effektivare kommunikation tillsammans med kunder.)
Tips gärna någon du tror kan gilla grejen!
Ange koden: DARKNESS när du köper så är rabatten all yours. Pengarna som blir över får du gärna skänka till Naturskyddsföreningen eller Clowner utan gränser.
Det skulle göra mig varm om hjärtat. Vi behöver vår jord – och våra barn behöver skratta mer än någonsin.
Ja, jäklars vilket evighetslångt nyhetsbrev. Så kan det bli. Kul om du läst ända hit. Respect!
Nu ska jag skriva vidare. Mormor hälsar till er alla!
Tack för mig – och tack ordet!
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer