Skrivande, tajming och respekt för kreativiteten

När man jobbar med texter kan man inte alltid sitta och vänta på inspirationen. Det går inte. Det skulle inte bli mycket gjort om man gjorde det. Övervägande gånger handlar det snarare om att blotta pannbenet, dra upp deadlinepistolen ur bakfickan, sluta tänka så förbannat och bara köra. Börja dra i någon tråd så löser nystanet upp sig förr eller senare. Pilligt och träligt, absolut, men jobbet blir i alla fall gjort till slut.

Vissa dagar är ett jobb bara ett jobb, liksom.

Men så finns det stunder när hela kroppen känner att det är något annat på gång. Det är som att det fysiska huvudet och tankarna som finns inuti det, behöver läggas på varandra, att något sorts hemligt mönster behöver matchas. Man vet att det kommer hända, men inte precis när. Man vet inte riktigt vad det är man famlar efter, men man vet att man behöver vänta in något.

Den här processen har inga visare och ingen urtavla. Den tar inte hänsyn till om det är dag eller natt, om du kör bil eller sitter och käkar middag. Det kan hända prick när som helst och det faktumet gör hela livet – varje stund – till ett potentiellt lyckorus.

Varje minut kan innehålla en diamant. Varje sekund kan öppna en lucka i taket och släppa in ljus eller snöflingor eller ett glödande klot av eld.

Upplevelsen är att det är texterna som hittar till mig, inte jag som försöker formulera dem. Jag har inget med dem att göra, det är de som söker upp mig och vill bli skrivna. De texterna får man inte jiddra med. Man får inte störa dem, de behöver space och tid på sig. Respekt vill de ha, annars smyger de undan, gömmer sig och blir obstinata. De tänker inte komma tillbaka förrän jag ger dem allt de behöver.

Det här gäller naturligtvis inte bara skrivandet. Det gäller alla former av kreativt idéarbete. Att lära sig känna igen sitt kreativa mönster, att förstå hur man fungerar i processen, att respektera sin inspiration och vara lyhörd när den kommer. Att stå där med öppna armar och bjuda in. “Jag har väntat på dig. Jag har längtat efter dig.”

Bara när du gör det vill den komma tillbaka. Det är en relation. Ta hand om den.

För pannben i all ära… men det är inte där vi hittar livet. Det är inte i kampen som vi hittar njutet. Det är inte där vårt flow finns.

Ju mer vi stretar emot vår lust, desto mer av våra personligheter förbrukas. Ju oftare vi glider med, desto mer energi får vi in i våra kroppar, i våra skallar. Vi bygger buffert, vi gör oss själva hållbara.

Ta dig tid att vänta.

På texter. På idéer.

På dig själv.