Frida Spikdotter Nilsson

Jag hade varit på landet och halvt ofrivilligt hamnat till civilisationen. Plötsligt befann jag mig på ett kafé i Gamla stan, med en bok i näven och en förväntan i bröstet. Jag skulle träffa en person, vi skulle prata skrivjobb, vi skulle prata stories, jag skulle göra nytta – sån där “stadsnytta” som upptagna människor gör. Jag vill inte vara upptagen, inte på det sättet. Men man får inte alltid som man vill. Lite sen och oduschad hade jag hastat iväg, slängt mig rakt ut i lokaltrafiken och på något oförklarligt sätt hamnat mitt i den urbana pulsen, en...

Det har varit torrt länge. Gräsmattan är brun, potatisblasten har svimmat i värmen, blommorna kämpar slokande mot marken. Kvällen sänker sig och jag står på stentrappan i nattlinne och borstar tänderna. Då känner jag de första dropparna mot armen. Sakta börjar de landa, en efter en, i hinken under stupröret. Ljudet av vatten mot emalj är ljudet av att något håller på att förändras. Ljudet av liv som sakta återvänder. Marken doftar, det knäpper och knastrar när allt börjar andas igen. Det ordnar sig. Det blir bra. Men det kommer ta tid. Tid att fylla den där hinken, tid...

Det händer att jag tänker på den tekniska utvecklingen som temporär. Som att det snart ska återgå till det “normala”. Att jag snart kommer få slappna av och börja prenumera på pappers-DN igen. Att de (vilka “de” är, är för övrigt mycket oklart?) kommer ta bort alla QR-koderna, att kontanterna kommer tillbaka och att vi snart behöver träffa människor igen när vi signar in hos tandläkaren eller betalar våra matvaror. Att man kan ringa till kundtjänst och få ett svar på riktigt från någon som har nervbanor, hud och puls. Att vuxna människor ska ta sig i kragen och...