Frida Spikdotter Nilsson

Scrollar genom glada ansikten och försöker titta bakom. Det går inte, inte just nu. Jag är dåligt på att filtrera och det verkar bli värre med åren. Jag vill lägga ner. Eller bygga upp. Ryckas med eller ge fingret. Det växlar hit och dit med den saken. Ändå känner jag mig som en stenstod mitt i allt. Så många verkar uppleva en härlighet som jag inte kommer åt, ni har hittat en frekvens som jag inte har tillgång till. Ni vet. Typ radiovågor. Jag har fel kanal. Som att härligheten har en sorgkant som bara gäller mig. När det är varmt tänker jag att det snart blir kallt. När alla roliga precis kommit tänker jag att de snart ska gå hem. När allt precis börjat tänker jag att det alldeles snart kommer ta slut. Men om det finns ok att bära, så bär jag gärna just det här med stolthet. När barnen var små och vi skulle skiljas åt (som man gör i varannanveckaslivet) så sa jag så jävla kloka saker som tröst. Jag var Master Yoda på att trösta. Dagarna när jag var iskall och smart och inte bröt ihop, höll ihop, klistrade och fogade på impuls, som kvinnor gör, som kvinnor kan, som kvinnor på oslagbara kvinnors vis bemästrar (älskar oss!). Egentligen ville jag skrika, men en ensamstående förälder skriker inte, det skulle ödelägga allt. En ensamstående...