Upptäckte just ett problem som jag förmodligen måste ta tag i på sikt. Jag har ju nån form av knarkar-personlighet. Jag hänger fast vid saker och ting på ett helt obegripligt sätt (får nog ta det där med min terapeut nästa gång). Svårt att säga hej då. Både till människor och saker. Svårt att släppa när jag borde. Nostalgisk. Känslosam. Melankolisk. Svårt att ta kommandot över mig själv. Låter istället annat ta kommandot över mig. Und so weiter.

Värdo. Måste påbörja en avvänjningsprocess.

Jag går nämligen inte ut utan tre heliga ting; min musik, mina solbrillor och mobilen. Det är mitt skal som gör att jag inte behöver ta in omvärlden. Jag insåg vikten av det här när jag gick till återvinningen nyss. Jag glömde iPoden, mobilen och gick utan brillorna (eftersom det duggregnade…). Vi pratar en promenad på tio minuter, tur och retur.

Hjälp. Vad läskigt. Kände mig totalt avklädd. Hörde vad folk sa, trivialiteter som jag inte ville höra. Folk tittade mig i ögonen, jag tvingandes att sluta ignorera dem. Fy. Det var hemskt. Världen utan soundtrack. Jag kände mig invaderad. Alla kom in i min privata sfär, min ältiga tankevärld. Well, don’t! Ni får inte. Go away.

Inte konstigt att man blir knäpp om man går runt så här hela dagarna.

Så nu ska jag bestämma mig; vill jag förbli knäpp eller påbörja en process som återför mig till de normala individerna?

Jag är inte helt säker på att något av alternativen passar mig.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: