Söndagsdramaturgi

Ni som känner mig vet att jag inte går igång särskilt hårt på klassisk Hollywood-dramaturgi. Den där förutsägbara där karaktärerna får en fet insikt, drar en lärdom och blir alldeles annorlunda och fria och lyckliga och helt förändrade.

Jag kallar det “söndagsdramaturgi”. Det vill säga sånt jag endast vill konsumera på söndagarna i soffan när jag inte orkar tänka alls. Då behöver jag raka rör, inget svårtolkat mellan-raderna-skit.

Men söndag är det, tack o lov, bara en dag i veckan. Alla andra dagar vill jag gärna få en mental käftsmäll av allt jag läser, ser och lyssnar på. Det blir allt svårare att hitta. Med risk för att låta som en väldigt gammal kvinna nu…. man får ofta gräva bakåt för att hitta något som berör, förvånar och skakar om. Det beror naturligtvis bara på mig själv. Jag har blivit så oerhört kräsen att det faktiskt är jobbigt. Slappna av liksom!

Det kan ha att göra med att tiden är knapp numera. Åtminstone knappare än den var när jag var tjugo.

Hur många böcker har jag kvar? Hur många filmer till hinner jag se? Det kan låta dystert, men är det inte. Den här känslan gör att jag faktiskt vässar mina kulturella upplevelser. De har blivit sylvassa. Jag stänger av filmer efter en kvart, lägger ifrån mig böcker, ser endast teater och konstutställningar jag dras till rent fysiskt samt väljer poddar med omsorg och kirurgisk precision.

Jag vill läsa, se och lyssna mellan raderna. Står det inget där upplever jag en påtaglig tomhet och brist på mening. (Samtidigt blir jag full i garv av pretentiöst skit som BARA utspelar sig mellan raderna. Ni hajar. Sucks to be me?)

Med detta sagt om mitt fiktionsbehov och icke-tro på förutsägbara Hollywood-vändpunkter… igår blev det ändå lite söndagsdramaturgi i nån slags vardagsrealismversion?

En läsare tippade mig över författarkanten. Det har varit otroligt omöjligt för mig att ta in alla fina läsarkommentarer, så är det med den saken. Jag läser orden, ser vad som står, blir berörd – men förstår dem inte. Det är som att en osynlig sköt reser sig omkring min själv varje gång jag läser någons reaktion.

De menar det nog inte. De vill bara vara snälla. De överdriver. Jag hör vad ni säger men egentligen KAN jag inte det här med att skriva, särskilt inte en hel bok.

Igår förstod jag något annat. Och det var en rent kroppslig uppenbarelse.

Det var som att något kom ikapp inuti. Något som länge gått vid min sida, sattsäja… En tyngd landade, skakade om mig och såg mig stint i ögonen, som en väldigt kärleksfull men gravallvarlig förälder: det är dags att haja nu.

Du kan inte gå runt och vara oförstående och naiv och tala elakt till dig själv. Du är smartare än så. Dessutom är det OERHÖRT respektlöst mot dina läsare att du fjantar runt med böjd ryggrad.

Res på dig och säg: jag är författare och jag skriver böcker som människor tycker om.

Jag reste på mig (sen föll jag ihop igen, men det var mest för att det var dags att gå och lägga sig och jag var trött, så trött.) Men imorse vaknade jag med en ny känsla. Som att en orange blomma slagit ut i bröstet.

Tack för att du puttade mig över kanten, kära läsare. Tack till alla er som gått före och knuffat på under de gångna månaderna, utan er hade jag inte stått så nära.

Igår var en stor dag.

Igår var en vändpunkt.

På riktigt smetigt Hollywood-vis.

Och det var rätt åt mig.

“Wow!
Den här boken drabbade mig!
Den är lågmäld och högljudd på en och samma gång. Man vill gråta och skratta samtidigt. Och den når fram.
Jag fick tips om den i gruppen, minns inte av vem, men stort tack till dig som gjorde det inlägget!
Det är en stillsamt storslagen berättelse som inte värjer för något, den är enkel och komplicerad.
Ja, ni hör ju själva, det är bara att läsa direkt. 🚀
Tror den beskrivs som någon sorts feelgood, och det kan man kanske säga men den är bra mycket mer än så.“

Köp Efter Morris här: