Konsten att överleva

Vem kunde tro? Jag. På andra sidan jordklotet.

Jag vet, numera, att jag är en person som sätter mål. Och jag når dem ofta. Även om det tar tid. När jag var 12 år bestämde jag mig för att jag ville ha en liten röd stuga. Ungefär samtidigt satt jag med jordgloben jag fått av farmor. Den var tänd på kvällarna. Och jag snurrade och snurrade. Tittade på de tecknade bergen. Haven. Öknarna.

Stjärnorna som markerade storstäder. New York. Tokyo. Berlin…

Nu har jag stått mitt i en av de där stjärnorna som finns på andra sidan av den lysande jordgloben  – Sydney. Och den var inget i närheten av vad jag kunde föreställa mig…

Mycket var makalöst. Mycket kom utifrån. Men ändå – det allra mest bestående som resan lämnar efter sig: förändringen.

Relationerna som förändrats, förnyats. Omformats. Omdefinierats.

Relationerna.

Inte minst den till mig själv.

Nu när jag är hemma igen vägrar jag att lämna det bakom mig. Jag ältar foton, fraser, spelar upp scener och blundar på t-banan för att dra mig tillbaka in i det som var då.

Och jag vägrar befatta mig med nån sorts posttraumatisk resedeppighet. För jag är snart där igen.

På stranden. På höjden.

På randen.

Till paradiset.

Med M.

Avståndet mellan blogginläggen är i paritet med avståndet mellan mig och Sverige, just nu. Sitter i ett kök i Canberra. Befinner mig i mitten av mitt livs resa. I mitten av något slags känslomässigt epicentrum.

Jag anade att det skulle bli stort. Såklart. Att få komma hit. Men jag anade inte alls på vilket sätt. Intrycken fullkomligen väller in. Och just nu känns det som att mycket förändras här och nu.

Den fantastiska flygresan. Nära M. Långt ner till den verkliga världen. Mellan himmel och jord, på väg mot något helt annat. Sväva in över ett upplyst Sydney. Operahuset. Bron. Hamnen. Skyline. Värmen och dofterna. Ljuden. Smakerna. Språket.

Bilresan på fel sida genom det ofattbara Sagan om ringen-landskapet. Stränderna och fantasiträden och molnen över bergen. Fåglarna och storleken på allt.

För varje mil, en ny liten bubbla av M. Plopp. Plopp. Och det liksom växer ihop till en annan helhet. Utan ord eller kommentarer så bara fylls hålen långsamt igen. Som att marken blir fast och inte lika osäker.

Jag visste att det skulle bli stort, men anade inte hur. Inte alls.

Jag gör ingenting. Och plötsligt är allting förändrat.

Forever.

Ekorrhjul. Snurrar runt, snurrar tillbaka, snurrar åt samma jävla håll utan att förflyttas i någon riktning.

Åh, som jag avskyr rutiner. Så fort den ena kvällen ser likadan ut som den andra så får jag ett kryp i kroppen. Jag gör vad jag kan för att kämpa emot, men det är svårt att dra in fantasi i läxläsning, duschning, matlagning, nattande och annat sånt där som äter upp en långsamt.

Men jag gör mitt bästa. Idag tvingade jag barnen att släppa alla sina åtaganden och komma ut till mig i köket. Där drog jag på Kents nya singel och så dansade vi. Sen stod vi och kollade ut en stund på trädet utanför fönstret.

- Titta… Titta där…

- Vaddå? Var mamma? Vaaad!? Men sääääg då…!?

- Titta. Kolla! DÄR! Missa inte för det är snart för sent!

- Vaddåvaddåvaddåvaddåvaddå?!

- Däääär! Det är nåt liiitet grönt längst ut! Ser ni inte?! En knopp! En del av den verkliga världen, den som är på riktigt. Det som händer på RIKTIGT, utanför datorn! Hur känns det att ha sett ett litet underverk, bara sådär? På en onsdag?

- Amäh… maaaammmaaa…

Den ena drog. Den andra stod kvar.

- Ja. Det är fint faktiskt. Och snart är det blad.

Ja. Precis. Snart är det blad. Don’t miss it! Det är en händelse som sträcker sig bortom ekorrhjulet.

Dit jag ständigt är på väg.

Varje barnvecka så kommer det alltid en passage när vi måste bearbeta lite. Vissa veckor är det bara en mening eller två. Vissa är diskussionen lång och ingående. Och vissa veckor blir det… en hel teaterpjäs.

Tydligen.

Vi åt frukost. Från ingenstans kom det.

- Jag vill att pappa och du bor ihop igen.

Jag vill inte låta nonchalant på något vis, men det börjar bli lite av en vanesak det här snacket. Jag förklarade en gång till. Det här gången använde jag ”växte ifrån varandra” och mitt i alltihopa så hajade jag hur min egen historia faktiskt förändrats över tid. Det är inte samma nu som för ett halvår sen. Inte för ett år sen. Definitivt inte som precis efteråt.

Orden kommer på ett annat sätt. Känslan sitter på ett annat ställe.

Men deras ögon och frågor… de är samma…

Jag kände plötsligt ett stort behov av att visualisera ”växa ifrån”. Jag tog ett par av värmeljusstakarna på bordet.

- Okej. Vi säger att det här är pappa. Och det här är jag. Det började med att vi inte ens visste om varandras existens, då var vi här borta. Långt borta. Sen möttes vi… Det tog ett tag innan jag förstod att det var honom jag ville leva med. Men sen… Sen blev det såhär.

Ljusstakarna sätter sig tätt ihop.

- Så var det så här jättelänge. Och vi skrattade och hade skitroligt. Gjorde allt ihop. Sen började vi bli lite mer vuxna. Pappa började plugga och jag med. Då blev det kanske lite mer så här… och vi började göra lite andra saker som gjorde att vi började tänka på och prata om olika saker, istället för samma.

Ljusstakarna hamnar nån centimeter ifrån varandra.

Historien fortsätter. Ljusstakarna kommer allt längre ifrån varandra. Till slut dras den ena ihop med en helt annan ljusstake. Och den andra träffar en penna.

Barnen skrattar.

- Det är M!

Allt blev bra och sagan slutade lyckligt.

När barnen springer iväg och klär på sig känner jag suget i maget. Transporteras tillbaka till mörkertankarna jag hade i flickrummet när mammas och pappas röster pratade pengar i sovrummet bredvid. Hårda ord som studsade. Dörrar som stängdes som skydd mellan oss och verkligheten.

Och tankarna. Om de skiljer sig så dör jag. Om de skiljer sig kommer jag dö. Om de skiljer sig så vill jag vara död.

Det blev aldrig så. Det var aldrig så. Det var aldrig ens tänkbart. Det var alltid bara en trivsam fantasismärta att ta tag i när man ville ställa sig lite på livets kant och titta ner på olyckan. Det fanns alltid ett tjockt skottsäkert plexiglas mellan mig och min syster och skilsmässomonstret.

Jag har släppt monstret fritt.

Fast jag tror att vi kan tämja det. Kanske göra det harmlöst med en magisk trollformel. Eller bara bjuda in det till vår vardag.

Kanske genom att spela ljusstaks-teater om morgnarna.

Tack mina fina barn. Ni är den finaste, mest värdefulla publik man kan ha.

Vår och sol i all ära, men när ljuset sticker i ögonen så ser man plötsligt massa saker som man inte såg för nån månad sen. Det är precis samma sak som när man ser hur skitiga fönster man har så här års. Eller tänker att man nog ändå skulle tagit in balkongmöblerna i höstas.

Vårens baksidor.

Plötsligt ser man det kroppsliga förfall som skett sen förra året. Nya rynkor (gillar iofs mina rynkor). En sjuhelvetes massa nya gråa hår (avskyr de där håren, inte för att de är fula, utan för att jag inte vet hur jag ska ta mig ur utväxtträsket!) Massa märklig lös hud på armarna (som i övrigt faktiskt är väldigt vältränade för tillfället – jag snackar h u d… det här gillas icke. För det går ju liksom inte att stoppa.).

Man kan hitta fler baksidor, om man vill vara riktigt neggig. Jag förbehåller mig rätten.

Barnen och jag var i parken en sväng idag på eftermiddagen. En timmes sportlov, tänkte jag. När vi kom hem hade Julian legat raklång i en isvak och Rufus hade bokstavligt talat rullat sig i lera. Jag hade stått och tittat på och var genomkyld. Och på jättebra humör och inte alls trött, frusen, hungrig och hopplös.

Vi gick hem. De bytte om. Jag dammsög och skurade golvet i någon slags förhoppning om att det går att skura bort den där känslan av att allt inte är skitbra. Efteråt var jag dödstrött. Jag la mig på sängen i en jättemärklig ställning. Skulle ändå bara ligga en liten, liten, liten, liten…. liten…. zzzzzzzzz…..

Vaknade av att jag drömde att armen ramlat av, vilket den i princip också hade gjort.

Jag är färdig. Finito. Slut. Finished. Jag orkar inte mer. Tiden räcker inte. Inte pengarna heller.

Jag räcker inte.

Det kanske blir bättre imorgon. Det brukar det bli.

Man borde fokusera mer på mellanrummen. Inte målen. Men det som kommer när man är mellan punkt a och punkt ö.

För det är där det händer.

Mellan vagn och plattform. Mellan jorden och solen. Mellan torpet och Årsta. Mellan livet och döden. Mellan här och nu. Mellan barndom och ålderdom. Mellan allt och inget.

Men när man är mitt i mellanrummet. När man är mitt i virveln. Fan vad det kan snurra där! Det suger i magen och pulserar i kaoset. Och känslan är oerhörd. Omvälvande. Omgörande. Under produktion. Jag ursäktar inte röran, för jag bygger om.

När man är mitt där det händer och får insikten att det faktiskt är DÄR man är. När man hajar att ”Det HÄR! Det HÄR är tiden jag kommer minnas!”. Mitt i livet. Mitt i skiten, men också mitt i det överjordiska.

Mitt i livet.

När hälften ligger bakom och man hajar att det är bra. När hälften ligger framför och man börjar gråta för att man fattar att den halvan – just den halvan – kommer vara det bästa som hänt en.

När man träffar människor som man fattar och bara omsluts av. Sådana som fattar mig. Som ett duntäcke. När man tillför något och inser att man bara är i början av något. Slutet på något. Men början på annat.

När man kan kolla bakåt på det vidriga och säga ett innerligt ”Tack!”. När man kan förstå att det här ljuset inte hade kunnat existera utan det där mörkerfamlandet.

När man är tacksam för att vara i mellanrummet.

Fan. Vad fint det är.

När man är mellan Mac och PC.

Det är tungt. Men ljuset… det där ljuset…

Det finns där.

I mellanrummet.

Ok. Bilen startar inte utan kablar och behöver fixas för tio papp. R’s skor läcker och mina vinterkängor börjar tappa sin inre form. Min dunjacka luktar otvättat (kemtvätt – GÖR folk det?) och har gått sönder i dragkedjan vid halsen.

Jag är less på att skrapa rutor, gå i modd och dra snowracer på sandade gångbanor. Jag är less på slaskigt hallgolv, stinkande vantar, torr hud och flygigt hår. Jag vill ha cykel. Jag vill ha vanliga skor. Jag vill ha isfritt, snöfritt, köldfritt och blommor.

Jag vill ha mitt torp och doften i trädgården en sån där tidig vårkväll… kanske mars. Eller precis i början av april. När det fortfarande är skitkallt och det ligger snö vid häcken där solen sällan kommer åt. Den doften. Det ljuset. Den där känslan av ”före”. Att det inte riktigt har börjat ännu, det där stora. Det är liksom inte påbörjat.

Den bästa stunden av alla – den innan allt övergår till ”pågår”. För ”pågår” blir så väldigt fort till ”gjort”. Det blir till ”då”. ”Förut”. ”Minne”.

Men nu är det fortfarande ”före”. Det är till och med FÖRE ”före” kan man säga.

Vad blir det?

Jag vet inte. Men det är kallt i alla fall.

Discot blev succé. Jag klarade mig.

Tillsammans med D, ett par andra föräldrar, lånade discolampor, skön Spotify-lista och några arrangerade lekar red jag ut stormen som en drottning. Ljudnivån var smärtsam, men den gör tystnaden efteråt så njutbar.

J var Jack Sparrow (det var maskerad-disco, sa jag det?). I min blus och med nyköpt peruk och hatt. Den vackraste Jack Sparrow jag sett (och då ska folket veta att jag hade en affisch av Depp på baksidan av en dörr i min första egna lägenhet när jag var 20 år fyllda…). Så fin att jag inte kunde sluta titta. Har jag varit med och gjort honom?

Den som tror att nioåringar nödvändigtvis dansar på ett disco, tror fel. Det behövs egentligen inte. Det behövs mest springas runt och hojtas i största allmänhet. Men so be it. Let them hojt, det är ju fredag.

Mot slutet av kvällen kom J upp till mig när jag plockade ihop de sista borden. Timbuktu gick i högtalarna (jo, men som dj och eventfixare FÅR man vara med och påverkar lite i musikvalet. Eller som en annan pappa sa ”Vad mycket Kent det är på listan…”) och J stapplade fram och tog tag i mitt ben.

Då bar jag upp honom.

Och så dansade vi.

Som förut. Som när han var en liten plutt och låg som en ostbåge över axeln (den här ostbågen väger lite mer).

Och när det är sådär… då försvinner allt. Alla andra kids är borta. Det bara jag, J och Timbuktu…. rytmen… och texten…

… tills krampen i armarna sätter in och låten ändå tar slut.

Jag sätter ner ungen på golvet och han tittar sömnigt på mig.

- Jag tycker om att dansa med dig, mamma.

Nu sitter jag i soffan med resterna av Sparrows sminkade skägg på tröjan. Det är först då det slår mig. Har jag varit pinsam nu? Sådär som alla säger att det ska vara. Jag blir så fundersam att jag måste kontrollfråga och rycker upp honom ur Kalle Anka-transen.

Domen har nu fallit – jag var inte pinsam. Han förstod inte ens frågan.

- Jag tyckte nästan det var det mysigaste med hela discot. Att dansa med dig.

Jag verkar ha klarat mig med god marginal.

Den här gången.

Det var ju fint av mig att i höstas, som den visionär jag är, ta ett beslut om ett klassdisco som födelsedagspartaj i början av året för familjens nioåring. Det kändes väldigt rätt och jag hade bilden klar – februari, glada barn, popcorn, skön musik och ett minne för livet.

Så kom januari. Fattigdomens peak-månad. Det började bli lite svettigt. Men jag rasslade ihop pengar till hyran av festlokalen. Resten sköt jag lite framför mig.

Och så kom februari. Eller imorgon, kommer februari. Och då är det plötsligt bara tre dagar kvar till take-off.

Jag vet inte om det är jag, kylan eller det faktum att det inte är tillåtet att gå i ide – men jag är så in i döden trött. Sådär trött som jag var förut, när jag var olycklig och försökte spela glad. Så trött. Sömntrött. Dödstrött. Vill-inte-vara-med-längre-trött. En sån där trötthet som sömn inte biter på. En trötthet som bara garvar åt en när man vaknar efter åtta timmars djupsömn och ba ”Trodde du att det DÄR skulle göra varken till eller från? Moohahhhaaa! Du… du behöver sova i ett ÅR – HÖRDE DU DET – ETT ÅÅÅÅR!”.

Nu har inte jag ett år till nåt så meningslöst som att sova. Så jag försöker garva tillbaka, titta bort lite nonchigt och låtsas som att sömn är nåt jag bara gör i brist på annat.

Istället skriver jag listor – köpa läsk, köpa korv, fixa Jack Sparrow-peruk (check!), göra Spotify-lista (eller tjata på att J ska göra den…), ringa snubben på Folkets Hus, hämta discolampor, göra tipspromenad…

Nu ska icke detta missförstås. Jag älskar att partyfixa. På alla sätt.

Men den här tröttheten… den… försvårar lite. Så det är dags att sträcka på sig. Köpa lite tulpaner. Och fortsätta garva åt den.

För jag har fler, lite mer omfattande listor att ta itu med också - inbjudningslista, lokalrekning… DJ, liveband… välkomstdrink… kostnad… september.

Mitt bröllops antites. Yanget som ska väga upp yinet. 

För om J fyller 9 är jag 39.

I några månader till.

Det kommer icke att gå obemärkt förbi.

Det var länge sen jag skrev något om barnen. Men jag har dem fortfarande. De har inte gått upp i rök.

Den här veckan har varit motig. Springa mellan möten, formulera text som ska vägas på guldvåg (vad händer om jag flyttar den punkten en centimeter till höger där…?) och intervjuer som kräver sitt.

Splittrad.

Så lubbar man till dagis som alltid verkar passa på att stänga 16.00 under mina veckor (så ÄR det inte givetvis, det bara känns så). Man lubbar snyggt när det är halt. Och man har en tiokilosväska på ryggen. Man lubbar med livet som insats. För man vill inte vara den ensamstående morsan som inte klarar biffen.

Man ska klara allt.

Fast räntorna går upp, lönen går typ ner och jag födde mitt första barn på det sämsta datumet på året - efter jul, men innan januarilönen. Så pass sent i januari att det sen länge är tomt på kontot och alla tidningar publicerar artiklar på temat ”Så klarar du det tuffa januari, din jävla fattiglapp”. Och man tipsas om att ris och bönor innehåller tillräckligt mycket närning för att man ska klara sig i alla fall ett par veckor utan att få bestående men.

Jag har kollat – det finns INGA tårtrecept med ris och bönor. Och det finns INGA nioåringar som inte vill ha födelsedagspresenter.

Men jag är smartare än somliga tror. Jag skrapade ihop till ett par jeans och en tröja. Och en bok. Och ett kort.

I kortet står – ”Jag har slutat köpa leksaker för jag är trött på konsumtion. Så jag har kirrat barnvakt till din lillebror så att du och jag kan gå ut och göra något tillsammans, bara vi. Du väljer vad vi ska göra – bio, museum, fika, åka till månen. Dina ord är min lag.”.

På så sätt skjuter jag lite på utgifterna. Jag, så att säga, skjuter problemet framför mig. Kolla! Där borta står ett problem och hänger! Hej, hej, problemet! Jag kommer och löser dig. SEN!

Och nu tänker ni  att jag är en ond mor som vägrar köpa leksaker. Och det kanske jag är. Men jag har minst fyra kartonger med leksaker sen jul i den här lägenheten. Ingen av dem är ens öppnade. Och jag har flaggat i god tid för att undvika besvikelse. ”Det blir inga leksaker”. Han hatar mig inte, men han kanske inte älskar mig skitmycket heller i och för sig. Men det är så här det är nu.

Klyscha, ja absolut – men lycka finns inte i prylar. Vi diskuterar det ofta, jag och Julian. Vi är ense om att konsumtion ger snabba kickar. Och jag är LIVrädd att mina kids ska hoppa på platt-teve-tävlingen som jag tror tar udden av det som är att leva på riktigt. Pseudoliv.

När jag ser honom ligga på mage i överslafen på våningssängen, djupt försjuken i en Kalle Anka. ”Mamma, var ligger Anderna? De finns väl inte?” ”Jo, det är en bergkedja i Sydamerika” ”Jaha… jag trodde de hade kallat det för det för att det är änder… liksom ankor… Ja, du vet. And… Kalle Anka…” ”Jo… de har kanske tagit med det därför, men det FINNS en bergskedja som heter det på riktigt”.

När jag ser honom ligga där och liksom klura, så vill jag egentligen äta upp honom. Men jag vill också på nåt vis säga till honom, fast det inte går, att det han upplever just nu, just där och just då är  – barndom. Att Legot inte är barndom, utan minnet av vad man gjorde med det.

Och det här tror jag är ett nytt inslag i nutidens ”barnuppfostran” (skulle vara förmätet av mig att säga att jag sysslar med NÅN form av barnuppfostran… herregud… jag är väl inte Anna Wahlgren!). Att behöva föra den här dialogen kring lycka, kickar, behov och konsumtion. För den behövdes inte förut. Då fanns Lego. Nu finns Lego i tusen varianter. Många möjligheter, men också många krav på att vara som alla andra. Att HA som alla andra.

Att HA är plötsligt att VARA.

Jag vill inte. Jag kliver av nu. Jag må vara ond, men jag gör det.

Så jag köper ett kort. Och skriver en text.

Och skapar ett minne.

(Eller så försöker jag bara rättfärdiga att jag inte har råd med Lego…)