Att radera eller inte radera

Först var det en stor tanke, sen krympte den långsamt. Idén var så glasklar, jag visste precis, men hade inte förmågan eller kraften eller begåvningen eller whatever. Alla kan väl för fan inte gå runt och vara begåvade. Det blir för trångt.

Jag kunde helt enkelt inte skriva en bok, så var det med det. Ack, denna kamp mellan målet och resan och allt däremellan.

Så med tiden gick jag från den stora planen till den lilla. Jag tänkte: ”Jag skriver inte en bok, jag förminskar hela skiten till en liten novell för då kanske det blir gjort? Jag måste ju få den här berättelsen ur systemet.”

Sen blev inte ens det gjort. Och månaderna gick. Så jag tänkte: Jag gör ingenting.

Men inte ens det klarade jag av särskilt bra. Konstant denna elakhet mot en själv – but why?

Efter några månader skällde jag ut mig själv en gång för alla, fattade ett beslut och började skriva som en jävla crazy person. Nej, det är ingen bok. Nej, det är ingen novell. Bara en massa text, I guess. Jag vet fan inte vad det är och det är inte så viktigt. Jag antar att det viktiga är att det kom när jag slutade försöka.

Så står jag nu här på kanten av att nästan ha allt klart. En liten del formgiven av M. En deadline. En plan för att trycka upp den själv.

Idag rasade allt och jag tog en promenad och bestämde mig för att radera ut alltihop. Så less på mina egna ord, på berättelsen som är meningslös, egoistisk och fullkomligt ointressant. Det är ett jävla tjat om ångest och styrka och hus och trädgård och skit. En navelskådande resa från nedbruten till uppbyggd, ett vältrande i sorg och insikter och från och till små patetiska poetiska utblickar och ett överdrivet djup.

Som om jag trodde att jag var nån.

Som om jag vore nåt jävla manligt geni.

Med den skillnaden att ett manligt geni aldrig hade raderat.

Så jag gjorde det aldrig.

För jag har också rätt att vara patetisk, right?

Det är ingen bok, det är ingen novell. Det är bara text.

Och den är än så länge oraderad.

Hur långt är långt bort?

Jag minns att vi valde Ghostbusters II på Netflix. Jag minns att vi hade ätit rimmad lax och dillstuvad potatis till middag. Jag minns att jag hade köpt säsongens första julmust till ungarna och att jag själv fick ett glas ekologiskt rödvin till middagen.

Framför filmen somnade jag djupt eftersom det var fredag. När jag vaknade var det svart i lägenheten och helt tyst. Jag reste mig och tittade ut i mörkret. Ingenting var sig likt och en stark känsla av obehag spred sig i kroppen. Var är barnen? Varför är det så tyst? Vem blåste ut stearinljusen?

Plötsligt fylls det lilla vardagsrummet av ett skarpt grönt ljus. Väggar, tak, golv. Blicken bländas och hela kroppen sugs bort mot balkongdörren som står öppen. Det drar och sliter i alla leder, i huden, håret fladdrar som en flagga och armarna vrids uppåt som en skruv.

Hela jaget följs med och skruvas uppåt, mot den svarta himlen.

Som en evig piruett genom natten. Som en vass korkskruv genom luften, genom tiden, upp i evigheten.

När jag spränger atmosfären med mina fingertoppar är ljudet öronbedövande. Det river mitt inre i två delar och det som en gång var en kropp löses upp och sprids som ett fint damm mellan stjärnorna.

Kvar är en medvetenhet om att jag är alldeles för långt hemifrån. Att jag borde ta mig tillbaka. Att barnen behöver frukost och att jag har en text kvar att skriva. En. Eller flera. Kanske många tusen till.

Men jag är bara ett betydelselöst damm som är väldigt långt borta.

Nu tror ni att jag vaknade. Vaknade på soffan av att filmen bytts mot en malande Skalvan. Ni tror att jag stapplade upp, borstade tänderna på ena ungen, bad den andra att sluta spela, plockade undan i köket, stirrade tomt framför mig och önskade mig långt bort, blev håglös och otacksam och tyckte att det ju inte var så här det skulle bli.

Men, nej. Så var det inte. Så blev det inte.

Titta upp.

Jag är fortfarande där uppe.

Och jag har ett helt nytt perspektiv.

Ingenting blir sig likt igen. Någonsin.

Bara ett kex till

Idag har jag reparerat min bil för 9.270 kronor. Det var 9.270 kronor som jag egentligen inte hade och 9.270 kronor som jag hade kunnat tänka mig att lägga på nåt annat. En ny hjärna, till exempel. Den jag har är för trög och verkar inte bli bättre med åren. Kanske är den färdiganvänd, va fan vet jag?

Det känns som att allt står stilla i den, samtidigt som rastlösheten får mig att gå fram och tillbaka till skafferiet, öppna dörren, stänga dörren. Ta en ny dörr, kylskåpsdörren for example. Stänga den. Gå till soffan. Gå tillbaka till skafferiet och göra ett arkeologiskt fynd – utgångna kex i öppen förpackning. Det översta är lite mjukt och smakar båtsemester och plast, men resten funkar om man håller för näsan och håller andan när man äter.

PMS:en drar då och då som en orkan genorm lägenheten och jag vill flytta, sälja allt, meditera i Indien, byta jobb, byta kropp, byta kön, byta alla egenskaper jag har samt strypa fyra-fem rasister.

Jag tar ett kex. Sväljer en gråt. Tar ett andetag. Världen är ett tillhåll för idioter och jag är en av dem.

Gäspar. Bara ett endaste kex till.

Sen tar jag bilen till Indien.

Den borde hålla för det. Så pass jävla reparerad.

Nattluften – tre ägg och en falukorv

Ikväll övertygade jag barnen om att stekt ägg och falukorv på macka är en kulinarisk anrättning som tar oss med på en resa flera varv runt kostcirkeln. Bredvid ett berg av odiskad disk stekte jag allt, huller om buller, på hög värme, fort och intensivt eftersom jag visste att om jag skulle ta så mycket som en mikropaus så skulle jag känna efter och omgående börja gråta av trötthet.

Stora klickar smör smälte ner och blev bruna i pannan. Kastade i tre ägg som flöt ihop och började hoppa runt i fettet som stänkte ut och brände mina handleder. En kränkt maträtt som spottar ut sin hämnd. Oset som tränger in i kläder och hår. Lukten kommer hänga kvar i luften ända till imorgon bitti trots att jag sover med öppen balkongdörr, jag vet det för jag har varit med förr. Stanken av en misslyckad middag.

”Middag”.

Men. Det är inte äggens fel att de luktar stekt, det är lägenheten som är för liten. Och tidens fel att den går så fort.

Slänger fram någon sorts dukning och drömmer om att få sova.

Vi äter ihop. Barnen har hängt tvätten, tagit emot matleverans, packat in allt i skåp och platser där det fanns utrymme och jag tänker att jag aldrig hade klarat mig utan dem. Förhoppningsvis fyller även jag en funktion för dem – även när jag kommer hem 19.30 med andan i halsen och hela huvudet fullt av föräldramöte.

Efter nedbrottning av monsterdisk faller jag mjukt ner i soffan som vi köpte 2003 och vars kuddar numera ser ut som något från kollektivtrafiken. Men jag misströstar ej. Jag är ändå för trött för att tänka på inredning. Möjligen kan det vara lite drygt med gnisslet som uppstår varje gång man byter ställning, men det stör inte så ofta eftersom jag ändå mest somnar så fort jag slår mig ner.

Den som sover hör inte världen som rusar omkring. För den som sover blir drömmen det verkliga, och verkligheten bara en dröm.

Men den som sover kan också vakna med ett häftigt ryck av att tonåringen spöar skiten ur sitt skrivbord på grund av dataspel.

Med dreglet fortfarande glittrande i mungipan drar jag mig upp till sittande, försöker säga något vettigt till tioåringen vid min sida, något som ska få mig att verka engagerad och alert. Något föräldraaktigt. Får inte till det.

Allt jag vill är att sova.

Borstar tänder, släcker ner (går fort i 2:a), pussar kinder och munnar, kramar och gäspar, skakar bort några påträngande tankar om att bilen måste till verkstan och kryper in i sängen på alla fyra. Slår upp min bok. Läser två sidor, somnar till i skenet av lampan, känner hur sömnens tyngd sänker mig långsamt ner i nåt sorts mörker, en drömlös dvala.

Nu kommer den, sömnen. Äntligen får jag falla.

Lyfter sakta handen för att släcka.

Klick. Äntligen. Nu. Släpp. Håll i. Nej, inte gå baklänges… nej, nej… flyter upp igen, mot ytan. Och där är den igen. Den kommer emot mig – bilen som ska till verkstaden. Magen som knyter sig. Käken som går i lås.

Klarvaken.

Klarvaken i ett liv inbäddat i oset av stekta ägg och falukorv.

Och jag som bara ville sova bort en stund.

Ibland är allt så enkelt

Igår skrev jag en liten meningslös text. Nån sorts små rader efter varandra. Helt oplanerat. Ut kom en mening som skrev sig själv och som genast slog tillbaka mot mig med en sån kraft att jag var tvungen att läsa den flera gånger för att helt fatta vad jag själv skrivit.

”Ingen har bett om att få bli människa.”

Vad betyder det? Kanske att ingen levande mänsklig själ hade ett skit att säga till om när hen skapades. Ingen av oss. Resten är hittepå, fantasi och förutsättningar. Vi blev tilldelade varsitt liv, resten är upp till oss, var och en.

Ingen av oss har bett om att vara det är vi är. Det bara blev.

Vi är inte tillfrågade.

På kvällen och natten satt jag och M och pratade. Om vår gemensamma jobbframtid, om de svåra sakerna med att leva den typen av liv vi lever – isär, men ändå ihop. Om behov, beteenden, framtidsdrömmar, förändring och om det som inte går att förändra.

Vi satt så tills mörkret sänkte sig över trädgården och stjärnhimlen reste sig över våra ord. Vi stod hand i hand och såg upp mot alla de små ljuspunkterna. Augustikylan i luften runtomkring. Tiden som går, jorden som snurrar. Och hans varma hand i min. Träden med stabila starka rötter under våra fötter.

Ett slags förening mellan det omöjliga och det realistiska. Det ogreppbara och det självklara.

Jag tänkte att jag vill stå här för alltid tillsammans med honom. Jag tänkte att resten får vara som det är.

Sen gick vi och la oss för att sova. Den vita gardinen vid det öppna sovrumsfönstret som en lunga som hävde sig fram och tillbaka i vinden. Hans lugna andetag vid mitt öra.

Jag har inte bett om att bli människa, men det finns inget jag hellre vill just nu. För med M blir jag den enda sorts människa jag kan tänka mig att vara.

Ibland är allt så enkelt. Ibland så outgrundligt svårt och omöjligt.

Men just nu är det enkelt.

Att vara en människa.

Jag tar mörkret i handen

I nästan två veckor har jag långsamt blivit ett med havet, det bruna torra gräset, den gassande solen, det ljumma syret. Dagar som kommit och gått. Sovmorgnar som aldrig tagit slut. En dvala. Utan tankar, utan idéer. En paus, manifesterad i varje sekund av ingenting.

En existens – inget mer, inget mindre.

Den hade gärna fått pågå intill tidens ände, men så fungerar inte vår samtid. Nätterna blev sakta mörkare, syrsornas sång starkare, dofterna djupare, sötare, tyngre.

Och till slut kom daggen. (När daggen kommer vet vi alla vad klockan är slagen.)

Det var som att verkligheten smög sig upp bakifrån. Dagarna började återigen få datum och namn, tiden styckades upp, trasades sönder. Min tid blev plötsligt andras att ta makten över igen, dra och slita i, claima och bestämma över. Det händer varje år och jag avskyr det allt mer ju äldre jag blir. Jag vill slåss och skrika och kräva den tillbaka. Tiden och kroppen – ge fan.

Låt mig existera – varken mer eller mindre.

Men hösten kan vi inte göra något åt. Bäst att älska den eftersom den rullar in. Låt den rulla igenom oss, inte över.

Jag tar mörkret i handen, sätter mig ner, håller det varsamt och samtalar tyst. Tänker på att musiken finns, det varma kaffet, böckerna och orden, stearinljusen, blickarna, museerna, konsten, skratten, filmerna, vännerna, halsdukarna och kängorna.

Allt det finns.

Det tänker jag på.

I förundran och tacksamhet.

Hugget som släpper

Nej. Det är inte som att jag tänker på dem hela tiden eller ens saknar dem särskilt ofta när de är hos sin pappa. Jag klarar livet mycket bra utan dem och förbereder mig helt klart för ett liv utan deras absoluta närvaro. Herregud. Nån måtta får det väl ändå vara. Nån slags självinsikt bör väl ändå en vuxen kvinna ha kring vad som är mina behov och vad som är deras… eller?

Men så kommer det ibland. Det överkvinnar mig. Som om något har pickat små hål i min själ.

Jag saknar att sitta i soffan och kunna sträcka ut handen för att hitta en alldeles lagom varm tioårig arm precis intill. Saknar blickarna, ögonen, det underförstådda, det uppenbara, det självklara och det jag aldrig kommer kunna förstå. Längtar efter skratten som ingen annan hajar, språket vi pratar, allt det där vi vet som ingen annan i hela världen har en aning om.

Vår värld. Den som vi har skapat och som finns bara där vi är och bara när vi är tillsammans.

De är stora nu. De behöver inte mig. Jag var sexton när jag drog hemifrån, en av dem är snart där. Han är färdig, förhoppningsvis rustad, jag har gjort mitt. Jag håller mig i bakgrunden, precis där jag ska vara. Som en lots. Men det är han som kör, han som styr.

Och jag lägger min hand på hans varma rygg och talar om att klockan är 11.00 och det är dags att börja vakna. Hans ansikte så lugnt, ögonen slutna. Det vackraste som mina egna ögon kan se. Han vänder sig, håret faller ner i pannan och jag stryker bort det för att kunna se hela honom. Ändå är det så lite jag förstår.

Jag kysser honom lätt på kinden och säger att jag inte tänker plocka undan frukosten. Det får han göra. För jag har tvättid.

Och sen säger jag att jag älskar honom.

”Jag älskar dig också mamma, men jag är inte hungrig.”

Jag vet att han inte är hungrig. För han har aldrig varit en morgonmänniska. Han har aldrig varit hungrig så här dags.

Men jag säger det för att jag är hans mamma och för att jag aldrig slutar hoppas.

En halvtimme senare kommer jag upp från tvättstugan. Han står i pyjamasbrallorna och rostar bröd (brödpåsen ligger öppen för han aldrig stängt en brödpåse i hela sitt liv). Jag blir tokig av kärlek, men tar ett glas vatten och tittar på honom.

– Vaddå? Va är det?
– Ingenting. Du är min bara. Jag är så glad att du är min liksom.
– Mamma. Jag är min egen.
– Jo. På sätt och vis. Men på något sätt kommer du alltid, alltid vara min.

Han tuggar sitt rostbörd. Vi ser på varandra och jag lägger min hand på hans kind. Han lägger huvudet på sned, lägger det i min öppna hand. Och alla 14,5 år rusar genom mig som en storm.

Mina ögon tåras.

Och plötsligt är han borta. I en annan värld.

Kvar står jag i min.

Ibland saknar jag dem så att jag blir tokig.

Men sen släpper det.

På väg mot den underbara övergången

När jag började skriva den här bloggen hade jag precis fött min andra unge. I en annan tid, i ett annat liv. Det är inte många saker som är sig likt nuförtiden. Inte mentalt och framförallt inte fysiskt…

Jag skulle kunna snacka återkommande ryggproblem, ischias, magåkommor, muskelkramper, inkontinens (och andra förlossningssviter), ärrade händer, skrattrynkor (de har jag jobbat bra på genom åren!) och diverse andra fascinerande hudutvecklingar som upptäcks varje vecka numera. Försöker febrilt bli bästa vännina med mitt eget förfall. En mix av dra-åt-helvete-med-allt och sorg över en process som bara kan gå åt ett enda håll för att så småningom sluta i döden.

Det senaste tillskottet är intressanta inslag som påminner mig om att jag står vid randen av övergångsålder. Än så länge är de relativt få och bara gudinnorna vet vad som komma skall. Kanske blir det lindrigt, kanske blir det fosterställning? Just nu är det än så länge inget som påverkar min vardag, men idag kändes det lite som att hela kroppen varit inslagen i två lager tätt försluten gladpack. En kompakt hetta som bolmar ur varje por och som får febersvettningar att kännas angenäma.

Så jag drog ut och sprang eftersom hård träning just nu det enda som hjälper. Min skalle funkar alltid bäst när kroppen är i rörelse så hjärnan fick frispel och blev genialisk. Jag kutade och antecknade idéer samtidigt. Så väldigt sportigt var det nog inte.

När jag fick mens för första gången var jag 12 år. Och jag skämdes. Stora delar av mitt liv gick ut på att dölja att jag blödde. Det blev ju i längden rätt krävande eftersom det återkom varje månad och medförde vissa komplikationer. Den största skammen var att råka tappa en tampong på stengolvet i vårt uppehållsrum i högstadiet. Det kunde leda till dagar av trakasserier och skam och uthängning. En underbar känsla.

Åren gick och jag – och säkert många andra tjejer med mig – smög, dolde, smusslade, kämpade med smärtor i tysthet, PMS-grät i kudden, hittade på strategier för att inte avslöja vad som pågick.

Aldrig någonsin såg jag mensen som en kraft. Alltid en belastning och ett hinder. Någon som stoppade mig från att leva. Något som begränsade mig från att vara den människa jag ville vara.

Sen fick jag två ungar. Och insåg att min kropp var ett mirakel. Och att jag missat tåget. Att jag missat alla tillfällen där jag kunde givit fingret till alla psykande snubbar i klassen och sagt till exempel saker som att de själva inte ens hade funnits om det inte vore för mensen.

Jag började älska min PMS som en kreativ kraft. Jag såg kopplingen mellan livet och det livgivande. En fucking kompetens. En tillgång. Fortfarande blir jag galen av tanken på att alla förtryckande män inte verkar förstå att de inte hade existerat utan en jävligt kaxig, smärttålig, underbar och makalös kvinnokropp som burit, fött och vårdat dem in i världen.

Men det tåget har gått. Jag har redan skämts bort stora delar av mitt liv, min ungdom från flicka till kvinna. It’s gone. Too late.

Och vad gör man av sina misstag? Man lär sig.

Jag står på randen till övergångsålder och jag står fanimig stolt här. Den här kroppen har servat mig exemplariskt genom både det ena och det andra. Jag älskar den. Varenda bristning, varenda cellulit, varenda värkande muskel, varenda hängande hudbit. Den hänger med bra, om jag bara är hygglig och bryr mig om den. Den kommer greja nästa fas också. Det enda som krävs är lite samarbete mellan hjärna och resten.

Det finns lika mycket kraft i det här tillståndet som det en gång fanns i min 12-åriga flickkropp. Men jag är klokare nu. Det här tåget missar jag inte. Jag ska sitta i loket, längst fram, med full utsikt och makt över varenda komplicerad spak. X 2000 i kreativitet, styrka, galenskap, njutning, kvinnlighet. Allt är mitt.

Den här gången ska kroppen och psyket bli min hävstång – aldrig någonsin igen en skam. Det är min förbannade skyldighet.

Och alla hajar så klart att det här inlägget delvis handlar om att övertyga mig själv. Men så kan det vara ibland. Lite hjälp på traven är livsnödvändigt. Jag önskar att jag hade kunnat ge mig själv det i tältet den där sommaren på Gotland när blodet kom och det kändes som att livet tog slut.

Livet är så jävla långt ifrån slut.

Det känns som att det precis har börjat.

Tio år senare

Jag är dålig på datum. Jag är egentligen dålig på allt som innehåller siffror, kan man säga. Ganska nyligen lärde jag mig mina barn sista siffror i personnumret och om några år är jag kanske redo att slänga bort fusklappen som jag har i plånboken. Jag glömmer födelsedagar och jubileum av alla de slag – trots att jag är bäst på att fira vad fan som helst för att göra vardagen lite mer otippad än den vanligtvis är.

Så jag minns inte vilken dag, men jag minns vilken månad och vilket år som jag för första gången fick torpnycklarna i min hand. Det var i början av juni 2007. Tio år sen. Typ.

Minnet är lika skarpt som om det hade skett i förra veckan. Och nu tänker ni ”Vilken underbar känsla det måste ha varit” – men icke.

Jag ångrade allt.

Verkligheten såg inte alls ut som den där torpvisionen jag hade haft sen jag var 12 år. Köksgolvet var ruttet, 80-talstapeterna stod som spön i backen i varenda mögligt rum, bodarna fulla med skit och dödliga kemikalier (”Berndts Blandning”?!), alla eldragningar var livsfarliga, vattnet luktade svavel och trädgården ett kaos där allt vi planterade dog inom en vecka.

Inget blir, som bekant, någonsin som man tänkt sig.

Tio år senare är köket en del av min själ och trädgården den plats som lärt mig mer om mig själv än all världens terapeuter, coacher och självhjälpsböcker i världen någonsin skulle ha kunnat gjort.

Varenda hammarslag, målarfärgsskrapning och penseldrag sitter i kroppsminnet som en puls. Alla mil med gräsklipparen har läkt bort smärta, ångest och meningslöshet. Höstnätterna i storm, de iskalla magiska vårkvällarna när allt släpper taget, de ljumma sommardagarna på en och samma skitiga filt i skuggan, i solen, i duggregnet. Samtalen, skratten, paniken, sommarprogrammen, den gudomliga maten, brasorna, spelkvällarna, den bråddjupa ångesten, tårarna, saknaden, ensamheten, samhörigheten. Alla groparna som grävts, buskarna som beskurits, ogräs som ryckts upp med rötterna bara för att komma tillbaka nästa dag. Grälen som bråkats, mörkerrädslan som bemästrats, de nattliga insikterna som slagit till vid varje obevakat tillfälle.

Bara barnfötter mot gräs, i stövlar, i gympaskor, i träskor. Storlek 21 till 40.

Kärleken i väggarna. Kärleken överallt. Hemma. Trygghet.

Tack för alla gånger du räddat mig och parerat när jag inte kunnat tänka klart. Tack för allt syre, meningsfullheten och för att du lärt mig allt jag kan. Tack för alla utmaningar och läskigheter som gjort mig orädd och byggt min ryggrad starkare.

Tack för att det sneda skjulet inte rasat ihop än och för att du verkar gilla mig precis lika mycket som jag gillar dig. I en yra av ren uppskattning lovar jag att byta bröstpanelen på framsidan och rödfärga i september. Och kanske riva ner innertaket i köket. Om jag hinner.

Tack för de första tio åren. Jag tänker inte ge upp om inte du gör det.

Hundra år till. Eller tusen.

Vi säger tusen för det känns lagom oändligt.

Tack.

Alla gick hem – jag är kvar

Så blev det natt. Midsommarnatt. Regnet faller och droppar precis som tankarna mot en trött hjärna. Dripp dropp. Dripp dropp. Renande, sköljande. Kyler ner och lugnar.

Jag fick en avhyvling av min terapeut häromsistens. Hon tycker inte att jag återhämtar mig, hon tycker att jag PRESTERAR återhämtning. Och det är tydligen inte återhämtning. Jag hör vad hon säger och försöker så gott jag kan. Men att göra ingenting är en omöjlig ekvation för en sån som jag. (Och då har jag ändå aldrig hajat ekvationer överhuvudtaget – jag begriper regn, inte matte.) Jag läser fyra böcker samtidigt, skriver på tre olika texter samtidigt, tar ”ett litet möte bara” och vet inte vad jag håller på med.

Jag är inte så smart. Fast M säger att jag visst är smart, bara kanske lite förvirrad över situationen. Igår stod jag med en brieost och en grönmögelost på Ica i fem minuter utan att kunna välja vilken av dem jag skulle ta. Jag tog båda, drog kreditkortet och tänkte att det ordnar sig.

Det ordnar sig.

Det måste ordna sig.

Så tänkte jag och gick in i midsommarfirandet med öppet sinne och ångesten på behörigt avstånd. Värre saker har inträffat och jag är i grunden ett geni.

Det gick vägen. Natten är här och jag har varit vettig hela dagen. Älskar att skratta, älskar att dricka vin, kasta pil och dansa med ungen i vardagsrummet. Älskar ungarna, älskar kaoset, regnet, samtalen och M’s flyktiga kyssar i nacken när jag diskar monsterdisken. Jag vill alltid vara här. Jag vill aldrig gå hem.

Så jag är kvar. Trots att alla andra gick. För jag vill inte att det ska ta slut. Vill inte att något ska slut, allra minst livet. För det är ju nu det börjar, right?

Har det inte precis börjat? Det är så det alltid känns – som att det just börjat.

Och regnet faller och droppar, precis som tystnaden och mörkret.

Jag tar ett sipp vin till och tänker att jag vill vara med. Det får inte ta slut. Inte än på ett tag.

Det kan ju vara början på nåt jävligt stort.

Det är aldrig slutet.

Det är alltid början.

Alltid.