Valium istället för Hemnet

Jag har möblerat om. Eller. Jag har flyttat soffan lite till vänster och kört ner en gammal stol (från mitt flickrum) och en fåtölj (farmors) till torpet.

Så nu har jag luckor och saknar sittplatser här i lägenheten. Men det är okej för jag vill ändå inte sitta här och häcka. Det är för trångt och klaustrofobiskt och inte vet jag. För mycket folk, för få kvadrater och ändå trivs jag på nåt självdestruktivt sätt.

Ändå är det hemma.

Vi sover lite huller om buller, försöker gå om varandra och inte göra saker samtidigt hela tiden. Parera våra respektive livsbehov. Eller främst rucka på dem. Anpassa. Men det är omöjligt att stänga dörren om sig och jobba på kvällarna för det finns bara tre dörrar – en till toan (bra), en till barnens rum och en ytterdörr. Har en garderob jag skulle kunna utnyttja, men den är om möjligt ännu mer klaustro än själva lägenheten. Dessutom får det inte plats en kropp där inne. Trappuppgången är betydligt större då naturligtvis, men då har vi det där med brandrisken och blockering. Och så vidare.

Och barnen bara växer och växer. Långa armar, långa ben. Stora pjuck i hallen och kylskåpet verkar ha ett hål på baksidan för hur mycket jag än stoppar in så är det ändå alltid tomt.

Imorgon ska jag försöka köpa nya köksstolar. För att kompensera för en icke-existerande köksdörr.

Svänger eventuellt förbi apoteket och köper ett par öronproppar och en karta valium. Och skavsårsplåster.

Så kan vi bo kvar ett sekel till.

Min mamma, 12 och 46.

Ett äpple föll från trädet i trädgården och jag tänkte att där gick en sekund till. Alldeles nyss hängde det där, bland alla andra äpplen. Nu – inte längre.

Vi pratade och jag frågade ”Vad är du alldeles nöjd med just nu i ditt liv?”. Han började prata om jobbet och jag sa ”Nej. Inte det. Det andra.” Vi kom fram till att det var svårt att skilja det ena från det andra. En sorts sorg att det är så. Har vi blivit såna som vi aldrig skulle bli?

En ställd fråga kommer alltid med rekyl, den jäveln. Hur klurig den än är – den kommer alltid tillbaka, förr eller senare. Ibland när jag svarar på kluriga saker är det som att jag hittar på samtidigt som jag pratar. Det kan låta skitbra, men jag är lika förvånad som vem som helst över vad som kommer ut. Det är som att saker och ting larvar runt och inte får betydelse förrän de lämnar mig. ”Sedärja?” Nåt som liksom legat till sig, utan min vetskap eller inblandning. I hemlighet.

En hemlighet.

Svaret på rekylen. ”Det jag är allra mest nöjd över är att jag fortfarande är så barnslig.” Han förstod mig (tack o lov – annars… psyko?). Han tycker om den grejen med mig. Annars vetefan. Det hade blivit svårt.

Det kostar på att bli äldre, det ska gudinnorna veta. Det är mycket som går bakåt, många äpplen som faller och sekunder som går. En del blir klarare, andra saker luddigare, mer komplexa. Sorg och glädje läggs till varandra i ett skirt snöre som rullas ut.

Och så finns det stunder av plötsligt perspektiv. När vinden drar in i viken och jag går eftertänksamt med fötterna mot solvarm brygga, en handduk över armen och en bok i handen och ser min mamma sitta längst ut, där borta precis förbi båthuset. Med det stilla mörka vattnet överallt runtom. Hon sitter på en soldyna med benen rakt ut i V-formation, med en stor solhatt på huvudet. För en liten förbisvävanade livstidssekund ser jag ett litet litet barn. Det är ingen skillnad. En liten nyfiken kropp som just lärt sig konsten att sitta och som aldrig tänker sluta med det, för nu kan hon. Jag kommer närmare och hon lyfter huvudet och säger ”Hej!”

Hej. Hej du som igår planerade för vårt årliga vattenballongkrig och som fyllde ballonger i hinkar hela förmiddagen för en lek som pågår i mindre än två minuter. Hej hej på dig, som väntar på den perfekta kramsnön för att bygga snögrottor, sätter fröer och plantor för att de är gulliga (”Har ingen aning om vad det är, men visst är det fint?!”), sparar på stensamlingar för att de är livsviktiga för dina barnbarn, improviserar fram de mest dramatiska dockteaterföreställningar (som kanske bitvis borde censureras) och bjuder allvarliga läkare på ostbågar som egentligen är frigolitemballage.

Hej du, som aldrig tröttnar på våra barn och som alltid har minuter, timmar, dagar över för dem.

Hej lilla du, som alltid vet precis hur de tänker och känner och alltid är på deras sida för att det också är din sida.

Kanske är det från dig jag har fått det. Det här med att jag aldrig, i smyg, kan sluta ta på saker på utställningar fast jag vet att man inte får. Att jag inte kan sluta åka med öppen bilruta och sträcka ut handen, eller helst hela huvudet (om jag inte kör – även jag har en gräns?) under färd på varma sommardagar. För det känns så bra och är så roligt. Är det din förtjänst att jag så sällan kan säga nej när R vill bygga en koja av alla kuddar i hela lägenheten eller bygga en Minionsäng av kartong och silvertejp fast klockan är way past bedtime? Jag kan nästan bara säga ja. Jag tror det är du som gjort mig sån, för du har alltid trott på att ja är bättre än nej. ”Det är utvecklade! Låt dem hållas.”

Du har verkligen låtit mig hållas. Men aldrig utan kärleksfull uppsikt. Inte ens nu.

Då faller ett äpple till mot marken. Det dunsar inte så högt, man måste nästan se det för att förstå att det händer.

Ett till. En sekund till.

”Det jag är allra mest nöjd över är att jag är så barnslig.” I en stund då jag blivit så gammal att barnslighet egentligen är lika avlägsen som en ljus framtid. Våga vägra gå och lägga sig, fast det – eventuellt – är en dag i morgon också. Att inte orka förstå sitt eget bästa.

Friheten i att sitta med benen rakt ut och vägra förstå att det snart är dags att gå.

Att det snart är dags.

Att äpplen faller och gulliga frön växer och blir något helt oförutsägbart.

Att jag alltid är 12. Och snart 46.

På samma gång.

Torpet, livet, själen. Och en öl.

Kvällssolen ligger över gräsmattan och det är så grönt att det värker längst bak i ögongloberna. Det är nu allt händer på samma gång. Den smärtsamma lyckan. Vetskapen om att det som kom så hastigt alldeles snart är borta.

När jag går fram och tillbaka med gräsklipparen i det knähöga gräset radar jag upp alla metaforer jag kan komma på. Hur ett torp är som ett liv.

Hur jag missade päronträdets blommor, men får se äppelträdets. Hur det inte går att skynda på fröerna, hur det inte går att kontrollera naturen och hur saker dör fast jag inte vill, medan annat tar över och äter sig in från skogen. Att det som får kärlek ger kärlek tillbaka i form av blommor och tomater. Hur allting har olika förutsättningar och måste behandlas på sitt sätt. Hur det inte går att gömma saker och hur ogräs kan vara vackert och helt nödvändigt. Det som inte vårdas blir förvildat och kan ta åratal att få på banan igen.

Vissa saker tar tid, andra går för fort. Och det eviga klippandet, rensandet, grävandet, pysslandet, målandet, snickrandet. Omhändertagandet. Det förfallna och det splitternya sida vid sida. Historia och nutid. Som en kapsel där allting samlas.

Ett torp är som ett liv. En trädgård är som en själ.

Och en Hof är… bara en enkel Hof.

Men kall. Och verkligen slut alldeles för fort.

Måla över – måla nytt

Den nya friheten. Att bara ta bilen och dra. Lämna bekymmer och ansvar, resa mot lugnet och sinnesro.

Nej. Inte riktigt, men nära nog. Hur långt bort man än reser har man alltid sig själv med sig. På gott och ont.

Vi tog jobbet med oss och landade två timmar senare i paradiset. Några dagar på en annan plats, mentalt och geografiskt. Vi två. Som hör ihop.

Mina polkagristuplaner lutade sig mot solen, ouppätna det här året. Dörren till boden hade blåst sönder och något levande hade valt att avsluta sina dagar någonstans bakom kylskåpet. Stanken av förruttnelse och doften av liv i ljuv förening. Ett riktigt hemtrevligt hus bjuder alltid på små överraskningar.

Vi började måla om köket mellan jobbsamtalen och mailskrivandet. Utomhus steg temperaturen och solen. Inomhus rann lyckan längs med väggarna. Som om allting kommer att ordna sig.

Som att den vita färgen suddar ut och målar fram något nytt på samma gång.

Lager på lager byggs något som skyddar mig från ondskan.

Sakta men säkert förändras saker och ting.

Går vidare med penseln i min hand.

Och efter mig – ett spår av färger.

I rulltrappan

Genom en enda lång gäspning tar jag mig från en plats till en annan via pendeltåg. De avlöser varandra, gäspningarna. Så fort den ena är slut tar nästa vid. Jag förstår inte hur jag kan vara så osynkad med omvärlden? Varför kan jag inte sova när man ska? Och vara vaken på tider när det lämpar sig?

Inatt vaknade jag med ett ryck strax före halv tre och försökte lösa problem som förmodligen inte alls är problem. Men det kan ju bli. Och det är lika bra att vrida och vända på olika katastrofscenarier riktigt ordentligt så att man är förberedd när det smäller. Eller inte smäller. Klockan tre är det egentligen skitsamma hur utgången slutligen blir – allt kan hända, allt kommer hända och ingenting kommer att lösa sig.

Välinvesterad livstid får man ändå lov att säga.

Försöker läsa en stund för att skingra tankarna. Klockan går. Sida upp och sida ner, går tillbaka, läser om eftersom jag inte förstår något – klarar inte ens av bisatser så här dags. Men det gör kanske inget. Syftet är ändå inte att förstå. Syftet är att använda orden som en drog. Snälla, dra mig ner i djupet igen.

Klockan slår 4.30 och jag tänker att det ändå finns hopp. Vid 5.30 börjar tårarna rinna och jag tänker att nu är hoppet ute. Det kommer inte bli nåt av med det här sovandet.

När klockan ringer 6.00 är jag medvetslös, långt bort på andra sidan. Signalen tränger sig in genom den täta regnskogen som omger mig och floden där jag lätt som en kork flyter med strömmen. Ljummet vatten, ljummen luft. Tyngd som flyter.

Den svävande kroppen som inte känner av något motstånd.

Det ringer. Och ringer.

Varför måste livet vara så här?

På väg upp för de evighetslånga rulltrapporna som tar människor från underjorden till Odenplan (Nya Odenplan? Urbanplan? Sthlm City Central Oden Plane?). Vi står. På en rad. Transporteras.

På väggen hänger digitala tavlor som visar rörliga bilder på skog. Bilderna verkar vilja ge illusionen av att vi långsamt svävar förbi de svajande trädtopparna. Frihet. Granar och björkar. Det blåser tyst genom trädkronorna.

Jag tittar och tittar och blir plötsligt illa till mods. Här står jag. En av alla. Och tittar på film. På skog. Så här ser skog ut och jag tittar på den. Artificiellt liv. Låtsasliv.

Är det jag eller tavlorna som är ett skämt? Nån av oss är hur som helst riktigt illa ute.

Jag förstår att tanken är att sprida lite ro och natur i den urbana meningslösheten, men allt det får mig att känna är panik. I’m fucking out of here. Vi måste vara den mest lurade eran sen de där celldjuren som tog sig upp ur vattnet och tänkte att ett liv på land kanske skulle kunna vara nåt. Gräset är alltid grönare och så vidare.

Men det enda gräset som faktisk är grönare måste väl ändå vara det som växer på riktigt? Mitt i en sci-fi-värld där bilder på skog invaggar oss i en meningslöshet – subtilt förklädd till mening. För att vi ska fortsätta åka rulltrappa, jobba tills våra magar blöder och köpa skäggbalsam för pengarna – utan att ställa en enda fråga såsom till exempel: är det här rimligt? Är det här värdigt? Är det här ett liv?

Saknaden efter något som är på riktigt. En svart känsla av att det som är äkta bara går att titta på bakom ett tjockt pansarglas.

Se, men inte röra. Se, men inte uppleva. Den olevande betraktaren. Som lyfter handen. Mot glaset.

När jag nått till toppen av trappan blir jag stående för jag måste fylla på med syre. Andningen. Som ett träd inuti. Mina lungor är mina egna och de finns här, där jag är.

Möter den rastlösa svärtan som vi alla känner av men aldrig får tid eller ro att sätta fingret på. Den bara närvarar och känns hela tiden, varje minut. Som en konstant oro i kroppen, en rastlöshet där inget någonsin får vila. Inget lugn. En evig rörelse utan resultat, som att trampa vatten.

Den själsliga utmattningen som det inte går att sjukskriva sig frisk ifrån.

Ska vi aldrig komma härifrån?

Inte ens med tusen och åter tusen rulltrappor?

Det kan inte vara så. Det får inte vara så.

Jag ska ändra på allt.

Ibland slår det till och blir obegripligt

Krukväxterna jag fick av M i födelsedagspresent i september lever fortfarande och det får mig att tänka att jag kan. Det är skönt eftersom det är så ofta som jag tänker att jag inte kan. Jag gör massa saker från morgon till kväll, men jag tänker ändå att det var nog mest tur.

Alla ni andra verkar så kapabla på nåt vis. Startar upp och slutför och har er innan jag ens hunnit komma igång. Jag orkar inte hela vägen fram och alla storslagna planer förblir ett enda stort idéstadie.

Jag är som ett enda stort idéstadie. Sjukt mycket snack, oerhört lite verkstad.

Jag ska storstäda, men det blir dammsuga hallen och nån pod istället. Jag ska läsa, men det blir Netflix. Jag ska skriva, men det blir inget överhuvudtaget (bara massa tomma dokument med snygga och mycket lovande filnamn, jag har tusentals såna – en prestation i sig?). Jag ska uppfostra, men somnar på soffan.

Och varje dag ska alltid bli bättre imorgon. Vad är jag för en person?

Alltid denna skuld av otillräcklighet som hänger och tynger ned. Jag kan inget, vet inget, snubblar på orden, tappar fästet, lägger mig ner och somnar i försvar.

Jag blir aldrig kvitt prestationsångesten. Inte ens efter tio intensiva terapitimmar när detta ämne avhandlats konstant. Möjligen något litet släpp då och då, som en ljum sommarbris från öppet hav, en fläkt av frihet. Men det blir kuling och lågtryck som kommer in från Ryssland ganska direkt igen.

Famlar efter frid inuti. Tänk om det duger att dammsuga hallen, kolla på Netflix,  skapa tomma dokument och ha galna barn?

Men det gör ju inte det. Hur gärna jag och alla vi vill att det ska vara så, så är det inte så. Skulden piskar oss privilegierade. Det börjar med lyxen att mätta kunna gå runt och spekulera över meningen med livet och karriären och fan vilket uselt väder det är när det äntligen är semester. Lyxen att hålla på med inredning medan isarna smälter, att prata räntor och krisande bostadsmarknad medan EU-medborgaren vid Ica sveper sin sin fleecefilt från Ikea omkring sig i duggregnet, att missnöjt klämma på en stenhård avokado importerad från Chile och hitta vrakpriser till weekendresan till Paris – men ändå känna en viss besvikelse när det inte ingår en måltid på planet.

Medan isarna smälter.

Konsumtionen, flygandet, kickarna. Sorgen. Och skulden. Vissa dagar så stark att jag krälar fram.

Vi var på en fantastisk utställning på pensionärsparadiset Waldemarsudde häromdagen. Efter rekommendation av min mamma (pensionär, men inte lika mycket pensionär som pensionärerna på Waldemarsudde än, är jag beredd att säga – jesus! Att de ens tar sig ut dit med alla sina olika hjälpmedel och behov. Jag beundrar dem alla – kvinnor till 99% så klart – och ska bli som allihopa när jag blir gammal/äldre!) såg vi textilkonstnären Annika Ekdahls helt oerhörda gobelänger. Vi gapade oss igenom hela skiten. Går det ens att göra det hon gör? (Jag ska för övrigt bli som hon också.)

Vid ett av verken hängde en text som avslutades med ett citat som jag inte minns ordagrant – och som jag inte heller fotade eftersom vi hade en dag på stan UTAN TELEFONER (så fick jag det sagt…) – men innebörden var ungefär:
 Jag väver för att hålla meningslösheten borta och för att stå ut med känslan av att vara övergiven. 

Vad gör jag för att hålla meningslösheten borta? Inte väver jag, kan jag säga. Men jag gör nog fan inget annat heller. Och hittar jag inget så kommer jag dö i meningslöshet (kanske man gör ändå, men oddsen kanske förbättras något för att ligga hyfsat nöjd på dödsbädden?).

Och övergiven. Ja, det med. Är vi inte alla det? Inte konstant och hela tiden, men nog är det ensamt att vara människa.

Det kanske spårade ur lite nu det här inlägget, men på något sätt är det väl det som det gör. Spårar ur och hör ihop på samma gång. Hela jävla samtiden är urspårad och samtidigt kommer vi ju framåt på nåt märkligt sätt ändå.

Man kan känna meningsfullhet i allt det hemska. Man kan vara älskad i sin övergivenhet.

Men ibland slår det till och blir obegripligt.

I fönstret står min födelsedagskrukväxt och växer. I soffan sitter jag och skriver. Inget av det betyder något särskilt, men jag låtsas att det är meningsfullt.

Det är väl förmodligen mitt sätt, det enda jag har tillgång till.

Imorgon ska jag dammsuga hallen.

Tror jag.

Vi får se.

2017 och jag hänger envist kvar

Det här året har serverat både Nobelmiddag och halvfabrikat med sen länge utgånget bäst-före-datum. I det vi kallar mellandagar tar jag en promenad i det iskalla regnet och tänker på hur alla andra dagar kommit och gått. Som vi alla gör. Som vi alla borde göra.

Det började hyfsat okej och gav en abrupt påminnelse om livets förgänglighet redan i slutet av mars. Fan vad duktig jag var. Duktig på att leverera, duktig på att krascha. Jag kan allt. Inga halvmesyrer. Ska man falla ska det ske med kvalitet, det har jag alltid sagt. Halvsidesförlamning, panikångest, känselbortfall och talsvårigheter – annars får det va. Sju år sen sist och det var skönt att vara tillbaka på en plats jag så väl kände igen. Mörkret och tårarna välkomnade mig, omfamnade mig. Som att komma hem. Här har jag varit förut.

Så nära döden, så nära livet.

Jag försökte lösa allt för jag trodde, som vanligt, att det finns ett svar. Om jag bara letar tillräckligt länge så finns en lösning. Och återigen var det tiden som var nyckeln. Det onda som löstes upp en bit i taget, en timme i taget, obemärkt och utan krav gjorde den sitt jobb medan jag betraktade och följde med.

Sommaren som inte märktes förrän den var över. Och när löven gulnade stod jag i skogen och andades som jag inte gjort på många år. Doften av mossa och trädkronor. Bark och stammar som övertygade mig om att det finns nåt som är mycket större och starkare att hålla i.

Jag är inte ensam. Inte då, inte nu, inte sen.

Aldrig ensam.

Så nu när jag kommit in från mellandagsregnet kan jag tänka på boken jag skrev och konstprojektet som min magiska syster fick mig in i och som jag älskar varje minut av. Jag kan tänka på hur mycket mina barn får mig att skratta och alla nätter jag får somna bredvid människan som jag delar mitt liv med. Elvaåringens alla galna projekt, tonåringens fantastiska hjärna, deras mjuka händer, tröstande ord och alla kramar jag får precis när jag behöver dem. Jag kan tänka på hur mycket kärlek som ändå finns på mina panikartat trånga 55 kvm och på alla vänner som fångar upp mig varje gång jag faller. Alla ljusa sommarnätter i det lilla huset där min själ finns närvarande i varenda spik, varenda grässtrå, varenda soluppgång, varenda regndroppe.

Jag kan förlora mig i tankar på min egen tillvaro. Att jag får ha den, att jag grejar motgångar, att jag lever och än så länge bara behöver brottas med en och annan förkylning och lite ryggsmärtor.

På vägen genom regnet passerar jag genom stadsdelen där jag nu bott i över 20 år. Det känns som att jag gått på varenda centimeter av dessa trottoarer i livets alla olika tillstånd. Genom tårar och ångest, vinglande från krogen, med en treårings hand i min (inte samtidigt – ety jag är trots allt en ganska ansvarsfull förälder när det kommer till kritan), med matkassar, med träningsväska, med vänner, med Jocke Berg, med drömmar och uppgivenhet.

Allt får plats här.

Snart tar 2018 vid och jag känner på mig att något annat kommer hända. Kanske inte rocket science, som vi säger, att något annat kommer hända, alltså. Men inte heller något jag tar för givet att det ska.

Det här med att livet händer ska vi inte ta för givet.

För plötsligt händer det inte.

Det är nog det enda vi kan vara riktigt säkra på.

En dag tar det slut.

Men jag tänker envist hänga kvar tills dess.

För överlevnad i parentesen

Nejmen, hörni. Hur mörkt kan det bli, såhär på jordens baksida? Halvklotet som gud hade glömt om hen funnits. Nu är det bara liksom, bortglömt, det här halvklotet. Ihågkommet av ingen i hela rymden. Nedsläckt för det är ändå ingen hemma. Ingen är mentalt här, alla är någon annan stans (jag är till exempel på torpet). Och här stretar vi på i lokaltrafiken, inbäddade i dun, under huvor, luvor och alla möjliga former av tygstycken som kan hålla värmen inne, kylan ute, oss själva från att bli slutgiltigt begravda i livets meningslöshet.

Det är synd om människorna på så många sätt och vis.

Usch. Vad deppigt. Men det är som att den här tiden är en parentes. Som att vi lever mest där utanför klamrarna, typ juli och maj och sånt. Den tiden känns liksom alltid som den finns på håll, även när man är mitt i den. Och veckorna så här års är livets raka motsats (utan att gå så långt som att säga att det är döden). Färg och svartvitt. Värme och köld. Växtlighet och paus. Ibland undrar jag vad vi ska ut och göra överhuvudtaget. Jag vill vara osynlig och orörlig under en filt framför något teveprogram eller bakom en bok som håller verkligheten på avstånd.

Tänk om vi fick bestämma helt själva. Sova till nio, läsa en bok tills kaffesuget framkallar koncentrationssvårigheter- Äta en macka. Tugga. Lyssna på P1. Stirra ut genom fönstret. Gäspa. Fundera. Kanske till och med komma fram till något? Tänka på någon man tycker om. Blunda och komma ihåg något som man hade glömt, kanske börja le? Skratta är kanske lite overkill, men ett litet litet leende är inte alls otänkbart här.

Träna, ta en långpromenad utan att vara kontaktbar på telefonen. Gå till the local kafé med datorn och en bok. Skriva, läsa, skriva, läsa, dricka kaffe, träffa en vän, krama, prata allvar, asgarva, dricka kaffe.

Sen vet jag inte riktigt, men jag skulle gärna se att det under eftermiddagen kommer någon form av positivt besked. Ett otippat sms med en liten glad nyhet för någon som förtjänar det. Nåt sånt där som gör att det inte alls känns motigt att gå hem och laga halvfabrikatshusman till barnen. Nåt att hålla sig i när det svarta obehagshålet sjunker i magen framför spisen (”Vad ska jag bli när jag blir stor?-ångesten eller ”Har jag åstadkommit något meningsfullt alls idag?”-paniken”). Som en liten lysande flytboj att ta sikte på här innanför parentesen. Gupp gupp guppar bort uppgivenheten och tårarna som lurar under ytan (eftersom väldigt få av oss faktiskt gjort nåt meningsfullt – och det är vi mycket medvetna om).

Så överlever man innanför parentesen. Tills man haft möjligheten att skapa sig ett liv där parenteser inte behövs. Inte riktigt helt framme där än, men kanske nästa år?

Eller vänta… sa inte jag det för ungefär prick ett år sen?

Skit sak samma. Jag säger det igen i så fall.

För livet är för kort för att innehålla parenteser.

Att radera eller inte radera

Först var det en stor tanke, sen krympte den långsamt. Idén var så glasklar, jag visste precis, men hade inte förmågan eller kraften eller begåvningen eller whatever. Alla kan väl för fan inte gå runt och vara begåvade. Det blir för trångt.

Jag kunde helt enkelt inte skriva en bok, så var det med det. Ack, denna kamp mellan målet och resan och allt däremellan.

Så med tiden gick jag från den stora planen till den lilla. Jag tänkte: ”Jag skriver inte en bok, jag förminskar hela skiten till en liten novell för då kanske det blir gjort? Jag måste ju få den här berättelsen ur systemet.”

Sen blev inte ens det gjort. Och månaderna gick. Så jag tänkte: Jag gör ingenting.

Men inte ens det klarade jag av särskilt bra. Konstant denna elakhet mot en själv – but why?

Efter några månader skällde jag ut mig själv en gång för alla, fattade ett beslut och började skriva som en jävla crazy person. Nej, det är ingen bok. Nej, det är ingen novell. Bara en massa text, I guess. Jag vet fan inte vad det är och det är inte så viktigt. Jag antar att det viktiga är att det kom när jag slutade försöka.

Så står jag nu här på kanten av att nästan ha allt klart. En liten del formgiven av M. En deadline. En plan för att trycka upp den själv.

Idag rasade allt och jag tog en promenad och bestämde mig för att radera ut alltihop. Så less på mina egna ord, på berättelsen som är meningslös, egoistisk och fullkomligt ointressant. Det är ett jävla tjat om ångest och styrka och hus och trädgård och skit. En navelskådande resa från nedbruten till uppbyggd, ett vältrande i sorg och insikter och från och till små patetiska poetiska utblickar och ett överdrivet djup.

Som om jag trodde att jag var nån.

Som om jag vore nåt jävla manligt geni.

Med den skillnaden att ett manligt geni aldrig hade raderat.

Så jag gjorde det aldrig.

För jag har också rätt att vara patetisk, right?

Det är ingen bok, det är ingen novell. Det är bara text.

Och den är än så länge oraderad.

Hur långt är långt bort?

Jag minns att vi valde Ghostbusters II på Netflix. Jag minns att vi hade ätit rimmad lax och dillstuvad potatis till middag. Jag minns att jag hade köpt säsongens första julmust till ungarna och att jag själv fick ett glas ekologiskt rödvin till middagen.

Framför filmen somnade jag djupt eftersom det var fredag. När jag vaknade var det svart i lägenheten och helt tyst. Jag reste mig och tittade ut i mörkret. Ingenting var sig likt och en stark känsla av obehag spred sig i kroppen. Var är barnen? Varför är det så tyst? Vem blåste ut stearinljusen?

Plötsligt fylls det lilla vardagsrummet av ett skarpt grönt ljus. Väggar, tak, golv. Blicken bländas och hela kroppen sugs bort mot balkongdörren som står öppen. Det drar och sliter i alla leder, i huden, håret fladdrar som en flagga och armarna vrids uppåt som en skruv.

Hela jaget följs med och skruvas uppåt, mot den svarta himlen.

Som en evig piruett genom natten. Som en vass korkskruv genom luften, genom tiden, upp i evigheten.

När jag spränger atmosfären med mina fingertoppar är ljudet öronbedövande. Det river mitt inre i två delar och det som en gång var en kropp löses upp och sprids som ett fint damm mellan stjärnorna.

Kvar är en medvetenhet om att jag är alldeles för långt hemifrån. Att jag borde ta mig tillbaka. Att barnen behöver frukost och att jag har en text kvar att skriva. En. Eller flera. Kanske många tusen till.

Men jag är bara ett betydelselöst damm som är väldigt långt borta.

Nu tror ni att jag vaknade. Vaknade på soffan av att filmen bytts mot en malande Skalvan. Ni tror att jag stapplade upp, borstade tänderna på ena ungen, bad den andra att sluta spela, plockade undan i köket, stirrade tomt framför mig och önskade mig långt bort, blev håglös och otacksam och tyckte att det ju inte var så här det skulle bli.

Men, nej. Så var det inte. Så blev det inte.

Titta upp.

Jag är fortfarande där uppe.

Och jag har ett helt nytt perspektiv.

Ingenting blir sig likt igen. Någonsin.