Om hon försvinner så dör jag

Tystanden hörs genom motorljudet. Jag ser den, jag ser att det är tyst, för träden är alldeles stilla där de står utmed grusvägen. Det finns inga löv ännu, men grenarna rör sig inte.

Allt är stilla precis utanför vår hastighet.

Jag har längtat efter det här. Sen vi flyttade till betongen har jag saknat mina fåglar och det vet han, han som  kör. Han som alltid vill göra bra.

Han vet att jag har en längtan och han kör mig, okommenterat. Han vill göra bra och förflyttar mig till rätt plats.

Det är den typen av kärleksförklaring. Den är också tyst, precis som skogen.

Och så träffar vi vänner i den här konstiga tiden, utomhus, på håll men så klart lika nära som vanligt – eftersom det är massor som är annorlunda men på samma gång så väldigt mycket som vanligt. Vi sitter där och fryser och pratar om det självklara, det som inte går att bortse ifrån. Och jag är så less på att prata om just det, men det går inte att undvika, för det måste pratas om.

Och citronfjärilarna i solen utanför bilfönstret. Deras ängsliga vingar. Kastas hit och dit i vinden.

På väg till dasset ser jag en annan fjäril, en mörk med gräddvita, skira kanter och blåa skimrande fläckar. Jag vet direkt men när jag kommer in frågar jag ändå efter fjärilsboken för jag måste se. Det kan inte vara så.

Men det är så.

En sorgmantel och jag tänker att det inte är en bra sak. Att det betyder något. Fast å andra sidan betyder allting massor hela tiden?

Men på kvällen kommer döden och sveper bort en del av allt hopp jag ändå  lyckats bygga upp under dagen. Varje dag går ut på att bygga upp, behålla, andas och hålla emot.

Och jag tänker på min syster, hon som jag sitter fast i och som sitter fast i mig. Tänker på att vara kvar. Att inte vara den som går.

Att bli den som är kvar.

Då tar orden slut och allt blir bilder och musik och scener.

På natten blåser det hårt och jag kan inte sova. Allt skakar och jag är inte van vid att ha naturen så nära nu när vi bor i betongen. Han ligger oberörd vid min sida och andas. Så levande. Varm. Sover stilla.

Stirrar ut i mörket och tänker att det kanske är så här det är.

Att vara kvar – och att gå.

Mörker.

Om hon försvinner så dör jag.

Vinden tar tag i tegelpannorna. Jag blundar och tänker att nu går allt sönder.

Sen är det morgon.

Jag skulle lika gärna kunna överleva

Jag tänker på döden. Jag tänker på att döden ganska säkert inte alls är som på film när den kommer. Den kommer förmodligen liksom bara, från ena minuten till den andra, och så poff är det över. Ganska odramatiskt.

Jag föreställer mig att den bara händer, ganska okommenterat. Det är allt som händer efteråt som är själva grejen. Någon försvinner men resten blir kvar.

Och det där med att bli kvar…

Vaknar om nätterna i vårt nya sovrum med de ljust gröna väggarna. När vi målade dem kändes det väldigt viktigt, den gröna tonen, att den blev rätt. Nu är det skönt att det är gjort, men det känns avlägset att det fanns en tid när vi spenderade flera timmar med att bestämma oss för just den färgen.

Var det onödiga timmar? Jag menar, nu när det ändå kanske tar slut. Var det verkligen det jag ville lägga min tid på?

Jag har skrivit ner de viktigaste koderna och egentligen borde vi gifta oss lite snabbt, men det blir nog svårt att få till nu för man vill ju helst ha en sjuhelvetes fest i så fall. Och går inte det kan det lika gärna vara. Men rent juridiskt borde vi ha… ännu en sak i högen av alla saker som vi skulle lagt tiden på istället för att till exempel… tursamt nog kommer jag inte på så himla många saker jag borde gjort. Jag har spenderat tid med min familj och mina vänner, skrattat mycket, jobbat med saker jag gillar, uppfyllt drömmen om ett torp, badat i havet, gått i terapi, blivit älskad, älskat, druckit champagne, hjälpt mina närmaste när jag kunnat, pratat massor, skrivit massor och luktat på blommorna.

Jag har fanimig levt så mycket jag kunnat.

Går på promenader, försöker jobba, försöker tänka klart, försöka läsa böcker, försöker skriva – men egentligen är det bara själva promenerandet som verkligen funkar. Att vara i rörelse (eller möjligen nerdrogad?) är det enda som biter på min ångest, så mycket har jag lärt mig i livet.

Men så plötsligt tränger andra tankar sig upp ur underjorden. Som de där små gröna bladen i krukorna på balkongen, spränger sig upp, välter jorden åt sidan, böjer sig mot solen och bara vill leva till varje pris.

Och då slår det mig att jag lika gärna skulle kunna överleva det här?

Vilken grej i så fall. Om det fortsätter ett tag till.

Det blir lite lättare att andas.

Jotack, det går bara bra…

”Hur har det gått med flytten?”

Alla frågar. Jag svarar varje gång, men är osäker på om jag menar allvar när jag säger att det går bra. Hur vet man?

Personliga ägodelar har förflyttats från en plats till en annan. Det är bra. Antalet fulla kartonger minskar. Det är också bra. Vi har ganska många möbler och har tittat på På spåret två gånger i vår nya soffa. Det får räknas som jättebra. Nästan som hemma.

Nästan. Som. Hemma.

Men inte helt.

Mikron (det finns en mikro där jag bor!), spisen, tvättmaskinen och torktumlaren ger ifrån sig små irriterande pip så fort det är nåt – typ ”jag är klar nu, kom och bry dig.” En lättkränkt samling tekniska prylar söker uppmärksamhet bara för att de gör det de är till för? Obegripligt. Jag har bett min sambo (det finns en sambo där jag bor!) att hitta, montera bort eller tejpa över samtliga högtalare. Han jobbar på det.

Alla hoppas att han blir klar innan jag blivit sinnessjuk.

Vi är på Ikea varje söndag och testar vår relation, det ingår tydligen i det stora sambo-testet. Varje gång har vi med oss en eller flera tonåringar som har varierad grad av engagemang. Vissa av dem dansar hellre än prova säng, andra tycker att det blir stressigt att välja matta medan ytterligare andra är oerhört beslutsamma och har koll på läget. Mitt läge har ingen koll på.

Jag drar kreditkortet och lider i tysthet.

Jag går in på Ica för att handla middag till fem personer och när jag plockat hela korgen full och scannat allt utom jätteklasen med bananer, kommer tre sms om att alla utom en äter på annan plats.

Jag drar kreditkortet och tröstäter en banan på hemvägen. När sista middagstuggan precis är svald och nersköljd, sticks en nyckel i dörren och någon undrar om det finns mat… ändå. Liksom.

”Det finns ganska många bananer…”

Det är rak insyn i vårt sovrum, ett av tonårsrummen är stort som en tändsticksask, det doftar suspekt från handfatet i badrummet och grannarna är inte övertaggade på att vi borrar i väggarna om kvällarna. Allt är nytt och fräscht och praktiskt – och lite själlöst.

Så ja. Hur har det gått med flytten? Jotack, bara bra, det är bara inte riktigt hemma än…

Men vi är på god väg att fixa det. Vi håller på och det finns tydliga indikationer på att vi är på rätt väg.

Samtalen kring det nya gigantiska köksbordet som jag älskar passionerat. Soffhänget. Myllret i köket som plockar och fixar. Dov trivsam bas innanför stängda dörrar. Små röster som viskar ”Åh vad mysigt!” när jag tänt ljus och köpt blommor för att dölja det värsta kaoset.

Att somna tillsammans. Varje kväll. Till bruset från Söderledstunneln.

Det är på väg att bli ett hem.

Och det är bra.

Den första natten. Och den sista.

Den sista natten är här nu och cirkeln sluts mellan flyttkartongerna. Jag minns exakt hur det var när jag kom hem för första gången. Minnet är starkt, rent fysiskt, för jag upplevde en sorts eufori som höll i sig i flera timmar. Det hade aldrig någonsin hänt mig tidigare.

Kanske kan sånt bara ske i stunder av extrem kontrast mellan ljus och mörker?

Den natten satt jag ensam på två flyttkartonger i ett ekande kök och skrev. Drack ljummen Hof. Ikväll sitter jag i min soffa för sista gången (den håller knappt ihop, har samma look and feel som ett SL-säte och åker snart till tippen) och dricker kall Cava. I sällskap.

Det känns som en rättvis utveckling.

De här rummen. Allt som hänt. Barn som gått från barn till nästan vuxna. Sömnlösa nätter, underbara nätter, tre personer i en 140-säng. Kramarna och tårarna och skratten och festerna. Separationsångesten och återföreningarna. Doften av Hägg från den öppna balkongdörren, stanken av ruttet ägg från tvättmaskinens orengjorda filter. Parketten och stengolvet. Hormonkrossade speglar, nödlösningar, läxläsning, filmerna. Födelsedagsuppvaktningarna.

De tunga samtalen och de enkla. Att trösta och bli tröstad.

Här där livet hände. Där jag var sjuk en stund, där jag var pank nästan hela tiden. Där vi högläste ut hela Harry Potter-serien, kollade Gudfadern tillsammans för första gången och ganska ofta åt frukost klockan 12.00.

Där jag gråtande stod med en fyraåring i famnen på balkongen medan febern bara steg och steg. Där jag skrev artiklar, bloggar och en liten bok. Där jag lagat usel mat, haft panik, ångest och undrat hur i helvete allt ska bli. Mer än en gång.

Där jag gjort så många dealar med mig själv och bestämt att imorgon ska jag skärpa mig. Imorgon ska jag bli en annan.

Jag blev aldrig en annan. Ändå är det inte samma människa som flyttar ut nu. Jag vet inte riktigt hur det där går ihop?

När vi har svårt att skiljas från varandra, ungarna och jag, brukar jag prata en stund om att den smärtan vi känner är priset vi betalar för att vi har det så bra när vi är tillsammans. Det låter så klokt. (Eller som jag kanske oftast uttrycker det: ”Om vi hade haft pisstrist tillsammans hade det ju inte varit jobbigt nu, så på ett sätt är det bra?”)

Nu är det jag som har smärtan, för det är svårt att lämna en plats som betytt så mycket, där de viktigaste åren hittills har utspelat sig.

Men det är dags att gå nu.

Det gör ont.

Det är priset.

Och kanske är det billigt ändå?

För det jag fått är omöjligt att värdera.

Tack Tämnarvägen.

Tack.

Kan du räcka mig min machete, är du snäll?

Fast jag planerar och kommer överens med mig själv – och vi har verkligen en deal då, jag och jag! – så blir det likförbannat nåt jävla systemfel så här dags på året. Det är som att allt liksom skjuts ihop – från september mot december – som en oformlig snömoddshög framför en sån där maskin som städar gatorna en gång i fucking veckan.

Det är sånt här, till exempel, som hopar sig, tornar upp sig hela tiden: måste flytta bilen imorgon. Den står på en tisdagsgata och det är ren harakiri att gå upp 7.30, dra på sig kalla jeans på sina varma sömniga ben och streta barfota i sneakers runt kvarteret för att flytta det lilla gulliga aset (måste prata snällt, annars…) runt hörnet, annars kommer ondskan med sina gula serpentinlappar som aldrig tycks ta slut. De ringlar som svansar mellan olika fordon, en kränkning, en vittnesbörd om att något har brustit.

Systemfel. Något har gått snett. Och det är kanske inte så konstigt, man ser ju för fan knappt var man sätter fötterna i detta evighetsmörker. Hur är det möjligt att sortera – vad är viktigt? Räkningar, flyttplaner, olika after works, barn som kommer hem – eller inte kommer hem alls för att de ”är med några andra”. Jahaja. Ja, jag är väl med mig själv då här med MIDDAG FÖR TRE färdig. Hallå, hörs jag?

Nej, jag hörs inte för det är ingen annan här.

Jag packar en flyttkartong och gråter en skvätt över tider som flytt och sen kommer jag på hur det var, med hämtningar och lämningar och för små lucianattlinnen och nödlösningar och riskakor och halva bananer i skötväskan och droppande overaller över badkaret.

Nej. Det var inte bättre förr, men det är fan inte bra nu heller.

Aldrig får man vara nöjd. Inte då och inte nu – och sannerligen inte när armageddon kommer. Det är synd om människorna och kanske syndast om mig?

Jag kryper ner i min säng, den i vardagsrummet, drar något gammalt över mig och snyter mig i lakanet. Sen tar jag upp en bok. Läser en stund. Och tänker att jag inte kommer ligga här så många gånger till. Tänker att den här lägenheten inte ens, rent juridiskt, ens är min längre.

Jag måste vidare nu.

Då sticks en nyckel i dörren och det välkända ”nu har jag kommit in från det kalla utifrån”-snörvlet. Snart ställs den välkända ”finns det något att äta”-frågan. Och sen den väldigt välkända ”puss på kinden”-kärleken.

Jag kontrar med något mindre etablerat.

”Kan du räcka mig min machete, är du snäll? Jag ska slå mig igenom det här mörkret och komma ut på andra sidan.”

Varsågod.

Tack ska jag ha.

Den vertikala tiden och klockorna som slår

Solen tänder upp de välkända gatstenarna på torget utanför. Jag skruvar mitt numera ganska gråa hår, ögonen har fastnat i ett stirr, på väg ut ur sina hålor. Så utmattad att hela världen gungar när jag rör mig, för jag har inte sovit på många vibrerande nätter nu. Ändå är jag inte trött, inte innerst inne.

Bara fullkomligt livsavslappnad, skulle jag tro? Ultra rapid. Som att jag inte behöver vara på helspänn längre. I alla fall inte just nu. Som att jag faktiskt upplever ”just nu”, vilket i sig är något oerhört.

Ögonlocken sänker sig sakta. Vilar en stund. Rör sig uppåt igen.

Jo. Det är sant. Världen här är. Jag är här. Och inget av det jag upplever är en dröm.

Det är saker i omlopp. Saker som är på väg att ta slut och andra som inte ens har börjat. Det är till exempel slut på att sova i vardagsrummet. Slut på jobbhögar av block och böcker på golv, pallar, köksbord och fönsterbrädor. Slut på tomhet och stillestånd och kvällsapati. Den där tyngden som sjunker och sjunker genom ensamheten, kanske är det också slut på dess irrfärder genom kroppen? Kanske är det slut på alla de rastlösa tankarna om att något inte är som det ska, att något saknas?

Det är inre revolution på gång. Det är dags för mod och anpassning. Nu reser sig livet upp och förväntar sig något annat.

För plötsligt stämde allt. Tiden blev vertikal, som en ryggrad.

Klockorna slår. Tiden vandrar. Sanden rinner. Jag hör den. Hur den rasslar genom vardagen.

Nu vill jag inte lyssna ensam längre.

Jag vill höra tiden gå och känna pulsen leva i din hand.

Men nog med pretto-poesi-dravel, för bövelen. Det jag försöker säga är: nu flyttar vi ihop.

Skulle det ta sån jävla tid att komma fram till det?

 

Den förändrade längtan

Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg. Jag vet inte, för jag hittar inte till källan, men jag känner av konsekvensen: min längtan har förskjutits.

Minns när jag diffust och stegvis flyttade hemifrån. Jag var ungefär lika gammal (eller ung förresten…) som min förstfödde är nu när jag liksom gled iväg. Tror ingen egentligen vet hur det gick till, men plötsligt var jag vuxen. ”Vuxen”. Bröt med barndomen och gick upp i något annat som var viktigare – friheten från allt. Självbestämmandet. Att lämna och gå vidare.

Och de lät mig gå. För det kommer jag alltid tacka dem.

Satt på bussar hela tiden. Mitt starkaste minne från den här tiden är olika bussar och känslan när jag slog mig ner i sätet, laddade freestylen med ett TDK-band, sjönk in i musiken medan landskapet drog förbi utanför fönstret. Fält och hagar, skogar och avtagsvägar som sakta men säkert blev civilisation när Stockholms förorter tornade upp sig för mina tonårsögon. I höjd med Kungens Kurva började hjärtat slå. Som att komma hem och bort på samma gång.

Livet började i Kungens Kurva. Förhoppningarna fanns på Liljeholmen när jag klev av och blev ett med T-baneanonymiteten. Gled in i en annan puls. Möjligheternas blodomlopp. Här kunde ingen bestämma över mig.

Jag var mitt eget öde. Osedd och fri.

Nu. När bilen (för jag har eget körkort nu!) följer E4-ans ström genom filbyten, vägarbeten, omläggningar, grå asfalt. När jag växlar ner och upp där inuti det döda plåthöljet. När jag har blicken i döda vinkeln.

När jag kommer till Kungens Kurva… slutar mitt hjärta att leva.

Något stänger sig. Något blir otillgängligt. Något sätts på vänt.

Det är inte längre min stad. Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg, men jag hör inte hemma här längre.

Jag längtar till skogen. Dofterna. Platserna där blicken får vila. Där tystnaden får öronen att ringa av tomheten och där de små sakerna känns som stora. Där inget försvinner i mängden och där allting syns.

Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg, men min längtan är en annan nu.

Är det samtidsmänniskans eviga förbannelse – att aldrig bli riktigt hel? Att alltid sakna något.

Eller så är det meningen med allt – att aldrig sluta längta?

Bort eller hem. Att ständigt färdas.

En lycksalig förbannelse.

Ut ur dimman

Däcken rullar över landsvägsgruset. Jag styr bilen i kringelikrokar mellan hagarna och husen, genom den täta skogen och kalhyggena. Vi kränger i kurvorna, jag parerar groparna, håller blicken på vägen för ibland får vi möte av en traktor. Han sitter bredvid mig och väljer musik på min telefon. Snart strömmar Queen från högtalarna via den omoderna sladden som glappar.

I sometimes wish I’d never been born at all.

Han höjer volymen och tittar ut över fälten, för det är sånt han gör. Sitter i stillhet och förundras en stund. Vet ingen som är så bra på att leva som han är. Jag ser hans profil i ögonvrån. Den ljuvliga hakan, det tjocka håret. Jag vet precis hur obeskrivligt len hans kind fortfarande är, hur sträv hans kalufs är mellan mina fingrar, hur det känns att sätta tummen i den lilla gropen i nacken.

Jag kan honom utan och innan.

Och jag förstår att jag är på andra sidan nu. Dimman är på väg att skingras och jag kliver ut i klarheten. Det är som att jag för första gången fullt ut förstår att jag varit förälder under alla dessa år. Nu, när det nästan är klart, förstår jag vad jag gjort.

Vad har jag gjort? Vad har jag ställt till med? Vad har jag förstört? Har jag barn?

Där, när jag tittar mig omkring på andra sidan dimman, ser jag att han litar fullkomligt på mig. Hela tiden har jag haft hans liv i mina händer och han har accepterat det, inte tvivlat. Varje dag. Ett levande liv som jag satt igång. Han tänker inte att jag någonsin ska krocka den här bilen som vi åker i. Han sitter lugnt. Lyssnar på Queen.

Han vet att jag bär honom. Jag som är så svag, så vek, så oseriös. Jag kan inte det här. Hela världen är en improvisation och jag bara hittar på dag för dag.

Det suger till i magen och paniken stiger mot hjärtat som svarar med att börja slå oregelbundet. Och jag tänker att jag absolut inte får dö nu, för han litar på att jag finns.

Måste finnas kvar. Får aldrig gå. Aldrig försvinna.

När vi kommer fram till den stora korsningen stannar jag och växlar ner. Han tänker inte på att jag gör det för han vet inte hur man kör bil och plötsligt känns det konstigt att jag gör det. Minns inte ens hur det gick till när jag lärde mig.

Jag är ju som han.

Svänger ut och axar. Sväljer. Och finns kvar.

Hela vägen.

Och hem igen.

”Bra kört, mamma.”

Som om han förstod.

Som om han förstår mer än jag.

Platserna och årsringarna

Ibland vet jag inte om det är platserna eller jag själv som förändras. Kanske möts vi halvvägs? Så lagras alla mina värdefulla platser ovanpå varandra, inuti. Som årsringar.

Varje vår kliver jag in i min torpträdgård på ett nytt sätt. Och varje vår visar den upp sig i en form jag aldrig tidigare sett, sluter sig om mig. Absorberar mig lika mycket som jag sjunker ner i den.

Mitt barndomshem. Där kan jag numera, i minnet, förflytta mig ganska obehindrat mellan olika tillstånd. Går in i tid och rum och känner hur allt fysiskt transformeras i mitt medvetande.

Blundar och reser mellan tider. Reser mellan olika former av mig.

Allt i rörelse. Som om kanterna av minnet mjuknar och hårdnar. Ljuset faller olika, skuggorna och värmen i bilderna pulserar genom tiden. Jag står som betraktare. Tittar på när gången upp mot huset blir smalare och trädkronorna större. Står på trappan och känner doften av skolgång och höst. Den är alltid densamma, murkna löv och kompost, ruttna äpplen, nyklippt gräsmatta. Mörkret som sluter sig. Dagarna som går mot krispiga nätter.

Jag vet precis hur det slutar varje gång.

En tonårstid. En barndom. Ett ännu längre vuxenliv som summeras i lager på lager där det enda som är konstant är platsen. Rummet och resten expanderar och krymper.

Jag expanderar och krymper. Fyller upp mina lungor och lämnar för att gå vidare.

Jag sitter på mitt torp och ser ut över den här trädgården. Inte samma som förra året eller året innan dess. Alla de andra trädgårdarna är borta, och just nu har jag bara den här.

En stund.

Innan den stelnar och blir till ännu en årsring.

Att släppa taget

Tiden går och allt förändras. Vissa saker sker så gradvis att det inte märks – och sen plötsligt märks det jättemycket. Som det här med att ungarna växer upp. Varför var det ingen som sa något? Då, för länge sen, när man låg i en skrubb på SÖS med en miniatyr av sig själv intill. En som andades, rörde sig, levde. Då hade någon kunnat säga ”Nu har du skitit i det blå känslomässigt skåpet, ska du veta. Nu är du fast. Oavsett hur det går med allt annat, kommer du inte loss från honom. Du har signat på ett kärlekskontrakt olikt alla andra.”

Det hade någon kunnat säga, men det hade ändå varit för sent där i skrubben. Det var påskrivet och klart. Hjärtat var sålt. En bit av själen för evigt förlorad till en annan människa.

Jag sa till honom härom morgonen att jag tycker om att vara i hans närhet, även om han sitter med stängd dörr och träder in i världar som aldrig kommer vara mina. Att hans existens gör mig lugn. Det behöver inte vara något särskilt. Han behöver bara finnas. Det räcker så. Jag sa att jag var rädd för honom i början, att jag inte förstod tillvaron längre, att allt var upp och ner. Att jag fortfarande kan titta på honom och se alla timmar han har funnits på en sekund.

Jag sa att jag älskar honom.

Nu är han på väg. Jag känner hans steg, vartenda ett. Som vibrationer långt härinne. Dörren som slår igen, ljudet av hans Dr. Martens i trapphuset, porten som öppnas och stängs. Och så blir det tyst. Överallt: tyst. Och mitt hjärta slår som besatt i önskan om att fånga något som jag hade, men som jag missade. Fast det hela tiden var så nära missade jag alltihopa.

Så känns det. För mig. Som att något avslutas, men för honom har allt bara börjat. Och jag älskar att det är så. Smärtan i mig är bara min, tomheten är min att bära och att fylla.

För även om jag hör stegen tyna bort kan jag också höra att de är lätta och starka. Han vet vart han ska.

Han är inte rädd.

Han lever.

Det är den bästa gåvan han kan ge mig – att leva.

Så inihelvete.