I rulltrappan

Genom en enda lång gäspning tar jag mig från en plats till en annan via pendeltåg. De avlöser varandra, gäspningarna. Så fort den ena är slut tar nästa vid. Jag förstår inte hur jag kan vara så osynkad med omvärlden? Varför kan jag inte sova när man ska? Och vara vaken på tider när det lämpar sig?

Inatt vaknade jag med ett ryck strax före halv tre och försökte lösa problem som förmodligen inte alls är problem. Men det kan ju bli. Och det är lika bra att vrida och vända på olika katastrofscenarier riktigt ordentligt så att man är förberedd när det smäller. Eller inte smäller. Klockan tre är det egentligen skitsamma hur utgången slutligen blir – allt kan hända, allt kommer hända och ingenting kommer att lösa sig.

Välinvesterad livstid får man ändå lov att säga.

Försöker läsa en stund för att skingra tankarna. Klockan går. Sida upp och sida ner, går tillbaka, läser om eftersom jag inte förstår något – klarar inte ens av bisatser så här dags. Men det gör kanske inget. Syftet är ändå inte att förstå. Syftet är att använda orden som en drog. Snälla, dra mig ner i djupet igen.

Klockan slår 4.30 och jag tänker att det ändå finns hopp. Vid 5.30 börjar tårarna rinna och jag tänker att nu är hoppet ute. Det kommer inte bli nåt av med det här sovandet.

När klockan ringer 6.00 är jag medvetslös, långt bort på andra sidan. Signalen tränger sig in genom den täta regnskogen som omger mig och floden där jag lätt som en kork flyter med strömmen. Ljummet vatten, ljummen luft. Tyngd som flyter.

Den svävande kroppen som inte känner av något motstånd.

Det ringer. Och ringer.

Varför måste livet vara så här?

På väg upp för de evighetslånga rulltrapporna som tar människor från underjorden till Odenplan (Nya Odenplan? Urbanplan? Sthlm City Central Oden Plane?). Vi står. På en rad. Transporteras.

På väggen hänger digitala tavlor som visar rörliga bilder på skog. Bilderna verkar vilja ge illusionen av att vi långsamt svävar förbi de svajande trädtopparna. Frihet. Granar och björkar. Det blåser tyst genom trädkronorna.

Jag tittar och tittar och blir plötsligt illa till mods. Här står jag. En av alla. Och tittar på film. På skog. Så här ser skog ut och jag tittar på den. Artificiellt liv. Låtsasliv.

Är det jag eller tavlorna som är ett skämt? Nån av oss är hur som helst riktigt illa ute.

Jag förstår att tanken är att sprida lite ro och natur i den urbana meningslösheten, men allt det får mig att känna är panik. I’m fucking out of here. Vi måste vara den mest lurade eran sen de där celldjuren som tog sig upp ur vattnet och tänkte att ett liv på land kanske skulle kunna vara nåt. Gräset är alltid grönare och så vidare.

Men det enda gräset som faktisk är grönare måste väl ändå vara det som växer på riktigt? Mitt i en sci-fi-värld där bilder på skog invaggar oss i en meningslöshet – subtilt förklädd till mening. För att vi ska fortsätta åka rulltrappa, jobba tills våra magar blöder och köpa skäggbalsam för pengarna – utan att ställa en enda fråga såsom till exempel: är det här rimligt? Är det här värdigt? Är det här ett liv?

Saknaden efter något som är på riktigt. En svart känsla av att det som är äkta bara går att titta på bakom ett tjockt pansarglas.

Se, men inte röra. Se, men inte uppleva. Den olevande betraktaren. Som lyfter handen. Mot glaset.

När jag nått till toppen av trappan blir jag stående för jag måste fylla på med syre. Andningen. Som ett träd inuti. Mina lungor är mina egna och de finns här, där jag är.

Möter den rastlösa svärtan som vi alla känner av men aldrig får tid eller ro att sätta fingret på. Den bara närvarar och känns hela tiden, varje minut. Som en konstant oro i kroppen, en rastlöshet där inget någonsin får vila. Inget lugn. En evig rörelse utan resultat, som att trampa vatten.

Den själsliga utmattningen som det inte går att sjukskriva sig frisk ifrån.

Ska vi aldrig komma härifrån?

Inte ens med tusen och åter tusen rulltrappor?

Det kan inte vara så. Det får inte vara så.

Jag ska ändra på allt.

Ibland slår det till och blir obegripligt

Krukväxterna jag fick av M i födelsedagspresent i september lever fortfarande och det får mig att tänka att jag kan. Det är skönt eftersom det är så ofta som jag tänker att jag inte kan. Jag gör massa saker från morgon till kväll, men jag tänker ändå att det var nog mest tur.

Alla ni andra verkar så kapabla på nåt vis. Startar upp och slutför och har er innan jag ens hunnit komma igång. Jag orkar inte hela vägen fram och alla storslagna planer förblir ett enda stort idéstadie.

Jag är som ett enda stort idéstadie. Sjukt mycket snack, oerhört lite verkstad.

Jag ska storstäda, men det blir dammsuga hallen och nån pod istället. Jag ska läsa, men det blir Netflix. Jag ska skriva, men det blir inget överhuvudtaget (bara massa tomma dokument med snygga och mycket lovande filnamn, jag har tusentals såna – en prestation i sig?). Jag ska uppfostra, men somnar på soffan.

Och varje dag ska alltid bli bättre imorgon. Vad är jag för en person?

Alltid denna skuld av otillräcklighet som hänger och tynger ned. Jag kan inget, vet inget, snubblar på orden, tappar fästet, lägger mig ner och somnar i försvar.

Jag blir aldrig kvitt prestationsångesten. Inte ens efter tio intensiva terapitimmar när detta ämne avhandlats konstant. Möjligen något litet släpp då och då, som en ljum sommarbris från öppet hav, en fläkt av frihet. Men det blir kuling och lågtryck som kommer in från Ryssland ganska direkt igen.

Famlar efter frid inuti. Tänk om det duger att dammsuga hallen, kolla på Netflix,  skapa tomma dokument och ha galna barn?

Men det gör ju inte det. Hur gärna jag och alla vi vill att det ska vara så, så är det inte så. Skulden piskar oss privilegierade. Det börjar med lyxen att mätta kunna gå runt och spekulera över meningen med livet och karriären och fan vilket uselt väder det är när det äntligen är semester. Lyxen att hålla på med inredning medan isarna smälter, att prata räntor och krisande bostadsmarknad medan EU-medborgaren vid Ica sveper sin sin fleecefilt från Ikea omkring sig i duggregnet, att missnöjt klämma på en stenhård avokado importerad från Chile och hitta vrakpriser till weekendresan till Paris – men ändå känna en viss besvikelse när det inte ingår en måltid på planet.

Medan isarna smälter.

Konsumtionen, flygandet, kickarna. Sorgen. Och skulden. Vissa dagar så stark att jag krälar fram.

Vi var på en fantastisk utställning på pensionärsparadiset Waldemarsudde häromdagen. Efter rekommendation av min mamma (pensionär, men inte lika mycket pensionär som pensionärerna på Waldemarsudde än, är jag beredd att säga – jesus! Att de ens tar sig ut dit med alla sina olika hjälpmedel och behov. Jag beundrar dem alla – kvinnor till 99% så klart – och ska bli som allihopa när jag blir gammal/äldre!) såg vi textilkonstnären Annika Ekdahls helt oerhörda gobelänger. Vi gapade oss igenom hela skiten. Går det ens att göra det hon gör? (Jag ska för övrigt bli som hon också.)

Vid ett av verken hängde en text som avslutades med ett citat som jag inte minns ordagrant – och som jag inte heller fotade eftersom vi hade en dag på stan UTAN TELEFONER (så fick jag det sagt…) – men innebörden var ungefär:
 Jag väver för att hålla meningslösheten borta och för att stå ut med känslan av att vara övergiven. 

Vad gör jag för att hålla meningslösheten borta? Inte väver jag, kan jag säga. Men jag gör nog fan inget annat heller. Och hittar jag inget så kommer jag dö i meningslöshet (kanske man gör ändå, men oddsen kanske förbättras något för att ligga hyfsat nöjd på dödsbädden?).

Och övergiven. Ja, det med. Är vi inte alla det? Inte konstant och hela tiden, men nog är det ensamt att vara människa.

Det kanske spårade ur lite nu det här inlägget, men på något sätt är det väl det som det gör. Spårar ur och hör ihop på samma gång. Hela jävla samtiden är urspårad och samtidigt kommer vi ju framåt på nåt märkligt sätt ändå.

Man kan känna meningsfullhet i allt det hemska. Man kan vara älskad i sin övergivenhet.

Men ibland slår det till och blir obegripligt.

I fönstret står min födelsedagskrukväxt och växer. I soffan sitter jag och skriver. Inget av det betyder något särskilt, men jag låtsas att det är meningsfullt.

Det är väl förmodligen mitt sätt, det enda jag har tillgång till.

Imorgon ska jag dammsuga hallen.

Tror jag.

Vi får se.

2017 och jag hänger envist kvar

Det här året har serverat både Nobelmiddag och halvfabrikat med sen länge utgånget bäst-före-datum. I det vi kallar mellandagar tar jag en promenad i det iskalla regnet och tänker på hur alla andra dagar kommit och gått. Som vi alla gör. Som vi alla borde göra.

Det började hyfsat okej och gav en abrupt påminnelse om livets förgänglighet redan i slutet av mars. Fan vad duktig jag var. Duktig på att leverera, duktig på att krascha. Jag kan allt. Inga halvmesyrer. Ska man falla ska det ske med kvalitet, det har jag alltid sagt. Halvsidesförlamning, panikångest, känselbortfall och talsvårigheter – annars får det va. Sju år sen sist och det var skönt att vara tillbaka på en plats jag så väl kände igen. Mörkret och tårarna välkomnade mig, omfamnade mig. Som att komma hem. Här har jag varit förut.

Så nära döden, så nära livet.

Jag försökte lösa allt för jag trodde, som vanligt, att det finns ett svar. Om jag bara letar tillräckligt länge så finns en lösning. Och återigen var det tiden som var nyckeln. Det onda som löstes upp en bit i taget, en timme i taget, obemärkt och utan krav gjorde den sitt jobb medan jag betraktade och följde med.

Sommaren som inte märktes förrän den var över. Och när löven gulnade stod jag i skogen och andades som jag inte gjort på många år. Doften av mossa och trädkronor. Bark och stammar som övertygade mig om att det finns nåt som är mycket större och starkare att hålla i.

Jag är inte ensam. Inte då, inte nu, inte sen.

Aldrig ensam.

Så nu när jag kommit in från mellandagsregnet kan jag tänka på boken jag skrev och konstprojektet som min magiska syster fick mig in i och som jag älskar varje minut av. Jag kan tänka på hur mycket mina barn får mig att skratta och alla nätter jag får somna bredvid människan som jag delar mitt liv med. Elvaåringens alla galna projekt, tonåringens fantastiska hjärna, deras mjuka händer, tröstande ord och alla kramar jag får precis när jag behöver dem. Jag kan tänka på hur mycket kärlek som ändå finns på mina panikartat trånga 55 kvm och på alla vänner som fångar upp mig varje gång jag faller. Alla ljusa sommarnätter i det lilla huset där min själ finns närvarande i varenda spik, varenda grässtrå, varenda soluppgång, varenda regndroppe.

Jag kan förlora mig i tankar på min egen tillvaro. Att jag får ha den, att jag grejar motgångar, att jag lever och än så länge bara behöver brottas med en och annan förkylning och lite ryggsmärtor.

På vägen genom regnet passerar jag genom stadsdelen där jag nu bott i över 20 år. Det känns som att jag gått på varenda centimeter av dessa trottoarer i livets alla olika tillstånd. Genom tårar och ångest, vinglande från krogen, med en treårings hand i min (inte samtidigt – ety jag är trots allt en ganska ansvarsfull förälder när det kommer till kritan), med matkassar, med träningsväska, med vänner, med Jocke Berg, med drömmar och uppgivenhet.

Allt får plats här.

Snart tar 2018 vid och jag känner på mig att något annat kommer hända. Kanske inte rocket science, som vi säger, att något annat kommer hända, alltså. Men inte heller något jag tar för givet att det ska.

Det här med att livet händer ska vi inte ta för givet.

För plötsligt händer det inte.

Det är nog det enda vi kan vara riktigt säkra på.

En dag tar det slut.

Men jag tänker envist hänga kvar tills dess.

För överlevnad i parentesen

Nejmen, hörni. Hur mörkt kan det bli, såhär på jordens baksida? Halvklotet som gud hade glömt om hen funnits. Nu är det bara liksom, bortglömt, det här halvklotet. Ihågkommet av ingen i hela rymden. Nedsläckt för det är ändå ingen hemma. Ingen är mentalt här, alla är någon annan stans (jag är till exempel på torpet). Och här stretar vi på i lokaltrafiken, inbäddade i dun, under huvor, luvor och alla möjliga former av tygstycken som kan hålla värmen inne, kylan ute, oss själva från att bli slutgiltigt begravda i livets meningslöshet.

Det är synd om människorna på så många sätt och vis.

Usch. Vad deppigt. Men det är som att den här tiden är en parentes. Som att vi lever mest där utanför klamrarna, typ juli och maj och sånt. Den tiden känns liksom alltid som den finns på håll, även när man är mitt i den. Och veckorna så här års är livets raka motsats (utan att gå så långt som att säga att det är döden). Färg och svartvitt. Värme och köld. Växtlighet och paus. Ibland undrar jag vad vi ska ut och göra överhuvudtaget. Jag vill vara osynlig och orörlig under en filt framför något teveprogram eller bakom en bok som håller verkligheten på avstånd.

Tänk om vi fick bestämma helt själva. Sova till nio, läsa en bok tills kaffesuget framkallar koncentrationssvårigheter- Äta en macka. Tugga. Lyssna på P1. Stirra ut genom fönstret. Gäspa. Fundera. Kanske till och med komma fram till något? Tänka på någon man tycker om. Blunda och komma ihåg något som man hade glömt, kanske börja le? Skratta är kanske lite overkill, men ett litet litet leende är inte alls otänkbart här.

Träna, ta en långpromenad utan att vara kontaktbar på telefonen. Gå till the local kafé med datorn och en bok. Skriva, läsa, skriva, läsa, dricka kaffe, träffa en vän, krama, prata allvar, asgarva, dricka kaffe.

Sen vet jag inte riktigt, men jag skulle gärna se att det under eftermiddagen kommer någon form av positivt besked. Ett otippat sms med en liten glad nyhet för någon som förtjänar det. Nåt sånt där som gör att det inte alls känns motigt att gå hem och laga halvfabrikatshusman till barnen. Nåt att hålla sig i när det svarta obehagshålet sjunker i magen framför spisen (”Vad ska jag bli när jag blir stor?-ångesten eller ”Har jag åstadkommit något meningsfullt alls idag?”-paniken”). Som en liten lysande flytboj att ta sikte på här innanför parentesen. Gupp gupp guppar bort uppgivenheten och tårarna som lurar under ytan (eftersom väldigt få av oss faktiskt gjort nåt meningsfullt – och det är vi mycket medvetna om).

Så överlever man innanför parentesen. Tills man haft möjligheten att skapa sig ett liv där parenteser inte behövs. Inte riktigt helt framme där än, men kanske nästa år?

Eller vänta… sa inte jag det för ungefär prick ett år sen?

Skit sak samma. Jag säger det igen i så fall.

För livet är för kort för att innehålla parenteser.

Att radera eller inte radera

Först var det en stor tanke, sen krympte den långsamt. Idén var så glasklar, jag visste precis, men hade inte förmågan eller kraften eller begåvningen eller whatever. Alla kan väl för fan inte gå runt och vara begåvade. Det blir för trångt.

Jag kunde helt enkelt inte skriva en bok, så var det med det. Ack, denna kamp mellan målet och resan och allt däremellan.

Så med tiden gick jag från den stora planen till den lilla. Jag tänkte: ”Jag skriver inte en bok, jag förminskar hela skiten till en liten novell för då kanske det blir gjort? Jag måste ju få den här berättelsen ur systemet.”

Sen blev inte ens det gjort. Och månaderna gick. Så jag tänkte: Jag gör ingenting.

Men inte ens det klarade jag av särskilt bra. Konstant denna elakhet mot en själv – but why?

Efter några månader skällde jag ut mig själv en gång för alla, fattade ett beslut och började skriva som en jävla crazy person. Nej, det är ingen bok. Nej, det är ingen novell. Bara en massa text, I guess. Jag vet fan inte vad det är och det är inte så viktigt. Jag antar att det viktiga är att det kom när jag slutade försöka.

Så står jag nu här på kanten av att nästan ha allt klart. En liten del formgiven av M. En deadline. En plan för att trycka upp den själv.

Idag rasade allt och jag tog en promenad och bestämde mig för att radera ut alltihop. Så less på mina egna ord, på berättelsen som är meningslös, egoistisk och fullkomligt ointressant. Det är ett jävla tjat om ångest och styrka och hus och trädgård och skit. En navelskådande resa från nedbruten till uppbyggd, ett vältrande i sorg och insikter och från och till små patetiska poetiska utblickar och ett överdrivet djup.

Som om jag trodde att jag var nån.

Som om jag vore nåt jävla manligt geni.

Med den skillnaden att ett manligt geni aldrig hade raderat.

Så jag gjorde det aldrig.

För jag har också rätt att vara patetisk, right?

Det är ingen bok, det är ingen novell. Det är bara text.

Och den är än så länge oraderad.

Hur långt är långt bort?

Jag minns att vi valde Ghostbusters II på Netflix. Jag minns att vi hade ätit rimmad lax och dillstuvad potatis till middag. Jag minns att jag hade köpt säsongens första julmust till ungarna och att jag själv fick ett glas ekologiskt rödvin till middagen.

Framför filmen somnade jag djupt eftersom det var fredag. När jag vaknade var det svart i lägenheten och helt tyst. Jag reste mig och tittade ut i mörkret. Ingenting var sig likt och en stark känsla av obehag spred sig i kroppen. Var är barnen? Varför är det så tyst? Vem blåste ut stearinljusen?

Plötsligt fylls det lilla vardagsrummet av ett skarpt grönt ljus. Väggar, tak, golv. Blicken bländas och hela kroppen sugs bort mot balkongdörren som står öppen. Det drar och sliter i alla leder, i huden, håret fladdrar som en flagga och armarna vrids uppåt som en skruv.

Hela jaget följs med och skruvas uppåt, mot den svarta himlen.

Som en evig piruett genom natten. Som en vass korkskruv genom luften, genom tiden, upp i evigheten.

När jag spränger atmosfären med mina fingertoppar är ljudet öronbedövande. Det river mitt inre i två delar och det som en gång var en kropp löses upp och sprids som ett fint damm mellan stjärnorna.

Kvar är en medvetenhet om att jag är alldeles för långt hemifrån. Att jag borde ta mig tillbaka. Att barnen behöver frukost och att jag har en text kvar att skriva. En. Eller flera. Kanske många tusen till.

Men jag är bara ett betydelselöst damm som är väldigt långt borta.

Nu tror ni att jag vaknade. Vaknade på soffan av att filmen bytts mot en malande Skalvan. Ni tror att jag stapplade upp, borstade tänderna på ena ungen, bad den andra att sluta spela, plockade undan i köket, stirrade tomt framför mig och önskade mig långt bort, blev håglös och otacksam och tyckte att det ju inte var så här det skulle bli.

Men, nej. Så var det inte. Så blev det inte.

Titta upp.

Jag är fortfarande där uppe.

Och jag har ett helt nytt perspektiv.

Ingenting blir sig likt igen. Någonsin.

Bara ett kex till

Idag har jag reparerat min bil för 9.270 kronor. Det var 9.270 kronor som jag egentligen inte hade och 9.270 kronor som jag hade kunnat tänka mig att lägga på nåt annat. En ny hjärna, till exempel. Den jag har är för trög och verkar inte bli bättre med åren. Kanske är den färdiganvänd, va fan vet jag?

Det känns som att allt står stilla i den, samtidigt som rastlösheten får mig att gå fram och tillbaka till skafferiet, öppna dörren, stänga dörren. Ta en ny dörr, kylskåpsdörren for example. Stänga den. Gå till soffan. Gå tillbaka till skafferiet och göra ett arkeologiskt fynd – utgångna kex i öppen förpackning. Det översta är lite mjukt och smakar båtsemester och plast, men resten funkar om man håller för näsan och håller andan när man äter.

PMS:en drar då och då som en orkan genorm lägenheten och jag vill flytta, sälja allt, meditera i Indien, byta jobb, byta kropp, byta kön, byta alla egenskaper jag har samt strypa fyra-fem rasister.

Jag tar ett kex. Sväljer en gråt. Tar ett andetag. Världen är ett tillhåll för idioter och jag är en av dem.

Gäspar. Bara ett endaste kex till.

Sen tar jag bilen till Indien.

Den borde hålla för det. Så pass jävla reparerad.

Nattluften – tre ägg och en falukorv

Ikväll övertygade jag barnen om att stekt ägg och falukorv på macka är en kulinarisk anrättning som tar oss med på en resa flera varv runt kostcirkeln. Bredvid ett berg av odiskad disk stekte jag allt, huller om buller, på hög värme, fort och intensivt eftersom jag visste att om jag skulle ta så mycket som en mikropaus så skulle jag känna efter och omgående börja gråta av trötthet.

Stora klickar smör smälte ner och blev bruna i pannan. Kastade i tre ägg som flöt ihop och började hoppa runt i fettet som stänkte ut och brände mina handleder. En kränkt maträtt som spottar ut sin hämnd. Oset som tränger in i kläder och hår. Lukten kommer hänga kvar i luften ända till imorgon bitti trots att jag sover med öppen balkongdörr, jag vet det för jag har varit med förr. Stanken av en misslyckad middag.

”Middag”.

Men. Det är inte äggens fel att de luktar stekt, det är lägenheten som är för liten. Och tidens fel att den går så fort.

Slänger fram någon sorts dukning och drömmer om att få sova.

Vi äter ihop. Barnen har hängt tvätten, tagit emot matleverans, packat in allt i skåp och platser där det fanns utrymme och jag tänker att jag aldrig hade klarat mig utan dem. Förhoppningsvis fyller även jag en funktion för dem – även när jag kommer hem 19.30 med andan i halsen och hela huvudet fullt av föräldramöte.

Efter nedbrottning av monsterdisk faller jag mjukt ner i soffan som vi köpte 2003 och vars kuddar numera ser ut som något från kollektivtrafiken. Men jag misströstar ej. Jag är ändå för trött för att tänka på inredning. Möjligen kan det vara lite drygt med gnisslet som uppstår varje gång man byter ställning, men det stör inte så ofta eftersom jag ändå mest somnar så fort jag slår mig ner.

Den som sover hör inte världen som rusar omkring. För den som sover blir drömmen det verkliga, och verkligheten bara en dröm.

Men den som sover kan också vakna med ett häftigt ryck av att tonåringen spöar skiten ur sitt skrivbord på grund av dataspel.

Med dreglet fortfarande glittrande i mungipan drar jag mig upp till sittande, försöker säga något vettigt till tioåringen vid min sida, något som ska få mig att verka engagerad och alert. Något föräldraaktigt. Får inte till det.

Allt jag vill är att sova.

Borstar tänder, släcker ner (går fort i 2:a), pussar kinder och munnar, kramar och gäspar, skakar bort några påträngande tankar om att bilen måste till verkstan och kryper in i sängen på alla fyra. Slår upp min bok. Läser två sidor, somnar till i skenet av lampan, känner hur sömnens tyngd sänker mig långsamt ner i nåt sorts mörker, en drömlös dvala.

Nu kommer den, sömnen. Äntligen får jag falla.

Lyfter sakta handen för att släcka.

Klick. Äntligen. Nu. Släpp. Håll i. Nej, inte gå baklänges… nej, nej… flyter upp igen, mot ytan. Och där är den igen. Den kommer emot mig – bilen som ska till verkstaden. Magen som knyter sig. Käken som går i lås.

Klarvaken.

Klarvaken i ett liv inbäddat i oset av stekta ägg och falukorv.

Och jag som bara ville sova bort en stund.

Ibland är allt så enkelt

Igår skrev jag en liten meningslös text. Nån sorts små rader efter varandra. Helt oplanerat. Ut kom en mening som skrev sig själv och som genast slog tillbaka mot mig med en sån kraft att jag var tvungen att läsa den flera gånger för att helt fatta vad jag själv skrivit.

”Ingen har bett om att få bli människa.”

Vad betyder det? Kanske att ingen levande mänsklig själ hade ett skit att säga till om när hen skapades. Ingen av oss. Resten är hittepå, fantasi och förutsättningar. Vi blev tilldelade varsitt liv, resten är upp till oss, var och en.

Ingen av oss har bett om att vara det är vi är. Det bara blev.

Vi är inte tillfrågade.

På kvällen och natten satt jag och M och pratade. Om vår gemensamma jobbframtid, om de svåra sakerna med att leva den typen av liv vi lever – isär, men ändå ihop. Om behov, beteenden, framtidsdrömmar, förändring och om det som inte går att förändra.

Vi satt så tills mörkret sänkte sig över trädgården och stjärnhimlen reste sig över våra ord. Vi stod hand i hand och såg upp mot alla de små ljuspunkterna. Augustikylan i luften runtomkring. Tiden som går, jorden som snurrar. Och hans varma hand i min. Träden med stabila starka rötter under våra fötter.

Ett slags förening mellan det omöjliga och det realistiska. Det ogreppbara och det självklara.

Jag tänkte att jag vill stå här för alltid tillsammans med honom. Jag tänkte att resten får vara som det är.

Sen gick vi och la oss för att sova. Den vita gardinen vid det öppna sovrumsfönstret som en lunga som hävde sig fram och tillbaka i vinden. Hans lugna andetag vid mitt öra.

Jag har inte bett om att bli människa, men det finns inget jag hellre vill just nu. För med M blir jag den enda sorts människa jag kan tänka mig att vara.

Ibland är allt så enkelt. Ibland så outgrundligt svårt och omöjligt.

Men just nu är det enkelt.

Att vara en människa.

Jag tar mörkret i handen

I nästan två veckor har jag långsamt blivit ett med havet, det bruna torra gräset, den gassande solen, det ljumma syret. Dagar som kommit och gått. Sovmorgnar som aldrig tagit slut. En dvala. Utan tankar, utan idéer. En paus, manifesterad i varje sekund av ingenting.

En existens – inget mer, inget mindre.

Den hade gärna fått pågå intill tidens ände, men så fungerar inte vår samtid. Nätterna blev sakta mörkare, syrsornas sång starkare, dofterna djupare, sötare, tyngre.

Och till slut kom daggen. (När daggen kommer vet vi alla vad klockan är slagen.)

Det var som att verkligheten smög sig upp bakifrån. Dagarna började återigen få datum och namn, tiden styckades upp, trasades sönder. Min tid blev plötsligt andras att ta makten över igen, dra och slita i, claima och bestämma över. Det händer varje år och jag avskyr det allt mer ju äldre jag blir. Jag vill slåss och skrika och kräva den tillbaka. Tiden och kroppen – ge fan.

Låt mig existera – varken mer eller mindre.

Men hösten kan vi inte göra något åt. Bäst att älska den eftersom den rullar in. Låt den rulla igenom oss, inte över.

Jag tar mörkret i handen, sätter mig ner, håller det varsamt och samtalar tyst. Tänker på att musiken finns, det varma kaffet, böckerna och orden, stearinljusen, blickarna, museerna, konsten, skratten, filmerna, vännerna, halsdukarna och kängorna.

Allt det finns.

Det tänker jag på.

I förundran och tacksamhet.