Jag tycker skitmycket så här

Jag är lite sugen på att agitera. Jag gör det rätt ofta på min fritid men sällan här. Så det kanske är dags att tänka om. Alltså, ett argt inlägg.

Vad är det absolut värsta man kan vara med om i ett gräl med någon man tycker väldigt mycket om? Säkert massa saker, men jag är ganska övertygad om att den som varit med om det skulle svara – att bli fullständigt ignorerad. Den som varit med om det vet att det knappt finns något värre. Att bli tillintetgjord, bortsedd ifrån, inte räknad med.

DN har under några dagar haft en serie på Insidan som handlar om föräldrakurser. Kurser där föräldrar lär sig hur man beter sig. Och jag är i chock efter att ha läst. Dessa kurser rekommenderas av Folkhälsoinstitutet och anses som en bra gudie för folk som har återkommande svårlösta konflikter med sina barn.

Bland annat utbildas föräldrarna i att igonerar barnens tjat och raseriutbrott. Man är duktig förälder om man lyckas avleda barnen, distrahera dem så problemet tystas ner. Man använder belöningssystem men eftersom man sällan har tid att verkligen ge barnen tid för den där aktiviteten man lovade så köper man istället en sak eller en TRISSLOTT!!!

Kursen gå inte ut på att se varför barnen är så arga. Varför barnen behöver så mycket bekräftelse. Kursen går ut på att kväva konflikterna så att mamma och pappa slipper ha dåligt samvete. För det har alla föräldrar hela tiden, tydligen.

Ett vidrigt och skrämmande citat från kursplanen.

”Om barnet stör eller tjatar fortsätter du bara att göra det du håller på med. Du låtsas som om du inte märker vad barnet håller på med. Undvik ögonkontakt.”

Och om det inte hjälper…

”… ska man gå till ett annat rum, enligt Komet. Och har man svårt att stå ut med att ignorera sitt barn kan man försöka distrahera sig själv: Börja till exempel diska, sätt på musik eller läs tidningen. Det går även att distrahera sig själv rent mentalt – att börja fundera över ett problem på jobbet eller göra semesterplaner.”

Jag är helt mållös. I mina ögon är detta inget annat är känslomässig tortyr. Är det så vi ska behandla våra barn som ropar efter bekräftelse och närhet? Är det en generation känslokalla desperata människor vi ska skicka ut i samhället? Ska vi tillbaka till 1950-talet? Ska vi börja tillåta aga? Slå in vett i ungarna. Det har ju aldrig skadat någon.

Är det så här vi vill skapa ifrågasättande demokratiska individer? Genom att långsamt mala ner deras känslor med total respektlöshet. Jag respekterar inte dig, men jag förväntar mig att du ska respektera mig.

Glöm det. De här metoderna kanske hjälper där i hallen på morgonen eller vid tjatet kring läggningen. Men de sätter djupare spår än så, det är något jag är helt övertygad om. Och de är svårare att hantera när de slår tillbaka med full kraft om några år. Jorden är rund och allt kommer tillbaka till dig, var så säker.

Precis som ett slaget barn minns slagen kommer dessa barn minnas den obehagliga känslan av att bli tillintetgjord. Bortsedd ifrån. Inte räknad med.

Jag är lite sugen på att agitera. Jag gör det rätt ofta på min fritid men sällan här. Så det kanske är dags att tänka om. Alltså, ett argt inlägg.

Vad är det absolut värsta man kan vara med om i ett gräl med någon man tycker väldigt mycket om? Säkert massa saker, men jag är ganska övertygad om att den som varit med om det skulle svara – att bli fullständigt ignorerad. Den som varit med om det vet att det knappt finns något värre. Att bli tillintetgjord, bortsedd ifrån, inte räknad med.

DN har under några dagar haft en serie på Insidan som handlar om föräldrakurser. Kurser där föräldrar lär sig hur man beter sig. Och jag är i chock efter att ha läst. Dessa kurser rekommenderas av Folkhälsoinstitutet och anses som en bra gudie för folk som har återkommande svårlösta konflikter med sina barn.

Bland annat utbildas föräldrarna i att igonerar barnens tjat och raseriutbrott. Man är duktig förälder om man lyckas avleda barnen, distrahera dem så problemet tystas ner. Man använder belöningssystem men eftersom man sällan har tid att verkligen ge barnen tid för den där aktiviteten man lovade så köper man istället en sak eller en TRISSLOTT!!!

Kursen gå inte ut på att se varför barnen är så arga. Varför barnen behöver så mycket bekräftelse. Kursen går ut på att kväva konflikterna så att mamma och pappa slipper ha dåligt samvete. För det har alla föräldrar hela tiden, tydligen.

Ett vidrigt och skrämmande citat från kursplanen.

”Om barnet stör eller tjatar fortsätter du bara att göra det du håller på med. Du låtsas som om du inte märker vad barnet håller på med. Undvik ögonkontakt.”

Och om det inte hjälper…

”… ska man gå till ett annat rum, enligt Komet. Och har man svårt att stå ut med att ignorera sitt barn kan man försöka distrahera sig själv: Börja till exempel diska, sätt på musik eller läs tidningen. Det går även att distrahera sig själv rent mentalt – att börja fundera över ett problem på jobbet eller göra semesterplaner.”

Jag är helt mållös. I mina ögon är detta inget annat är känslomässig tortyr. Är det så vi ska behandla våra barn som ropar efter bekräftelse och närhet? Är det en generation känslokalla desperata människor vi ska skicka ut i samhället? Ska vi tillbaka till 1950-talet? Ska vi börja tillåta aga? Slå in vett i ungarna. Det har ju aldrig skadat någon.

Är det så här vi vill skapa ifrågasättande demokratiska individer? Genom att långsamt mala ner deras känslor med total respektlöshet. Jag respekterar inte dig, men jag förväntar mig att du ska respektera mig.

Glöm det. De här metoderna kanske hjälper där i hallen på morgonen eller vid tjatet kring läggningen. Men de sätter djupare spår än så, det är något jag är helt övertygad om. Och de är svårare att hantera när de slår tillbaka med full kraft om några år. Jorden är rund och allt kommer tillbaka till dig, var så säker.

Precis som ett slaget barn minns slagen kommer dessa barn minnas den obehagliga känslan av att bli tillintetgjord. Bortsedd ifrån. Inte räknad med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *