Nej, inte bakis

Men rätt trött ändå. Främst trött på grannparet som festade till 9.30 i morse. Jo, faktiskt. Beundransvärt, nästintill. Jag försökte vara tolerant och tänka att det kunde varit jag för några år sen, men runt 8.00 hade varenda argument tagit slut. Jag bara hatade dem helt enkelt.

Så det är ganska självklart att man inte är pigg. Tröttheten förstärker kanske lågheten, men jag tror inte att gråten som ligger här bakom och lurar bara är trötthet. Det är nåt annat. Odefinierbart. Något jag inte tycker om. Nån slags svärta. Det är nåt i mig som vill fly. Jag skulle vilja bara resa bort till nån stad där jag inte känner någon och där jag inte ens kan språket. En anonym plats. Där jag blir en nobody. Jag skulle förmodligen dö av tristess och rastlöshes redan under de första timmarna. Men jag vill ändå. För det känns som att jag inte orkar nåt alls. Inte ta tag i nåt.

Och jag är så outgrundligt less på den här snön. Kylan. Pulsandet. Mörkret. Enformigheten. Snö är vit och lite vacker men det gör allting så vansinnigt enformigt. Allt ser EXAKT likadant ut. Jag vill ha skillnad. Jag vill bli förvånad.

Om alla barn lyckas somna någon gång ska vi se en film. Sen tänker jag sova mig bort ur det här.

Och om grannjäveln har andra planer får ni hädanefter läsa en blogg som innehåller rapporter från Hinsebergs insida.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *