Hur hamnade jag här?

– Mamma. Om jag får barn och sådär när jag blir stor. Då kommer jag liksom ändå vara jag. Fast med barn.

Och så kastades jag tillbaka till mig själv. Innan barnen. Hur jag hade så svårt att få ihop de olika jagen. Hur jag på något sätt trodde att jaget före skulle vara helt frigjort från jaget efter. Att jag skulle vara en helt annan, med andra behov och helt ny syn på livet.

Så är det inte, vet jag nu. Inte alls. Jag fortsatte att vara jag, rakt igenom.

Ändå. När jag stängde dörren imorse och följde barnen till skolan och dagis så kom den konkreta känslan; hur fan hamnade jag här? Hur gick det till? Så långt ifrån min egen dåtida framtidsbild. Och vad hade jag för bild? Varför hade jag den? Hur har det färgat hela mitt sätt att tackla de senaste årens kaos?

Jag såg en liten person som gick till skolan och drog vanten i snön på staket och häckar på vägen. Som sjöng för sig själv. En som tyckte att ren lycka var att springa i pyjamas i trädgården ljusa sommarkvällar och som låtsades att hon kunde flyga när hon hoppade i gigantiska snöhögar från bodtaket (rent fysiskt kan man väl säga att jag faktiskt gjorde det). En som låg i fören på pappas båt, med handen i vattnet och försökte fånga skummet på svallvågorna. Det lena vattnet mot handen. Mellan fingrarna. Jag gör det fortfarande ibland när jag åker pappas båt (även om jag förändrat mina krav på badbar vattentemperatur med ungefär 80%). Som älskade spänningen i att meta (på den tiden fick man alltid napp förr eller senare) och att somna till ljudet av knarrande rep och vågkluck. En som gjorde egna blodiga deckarhistorier i mörkret om kvällarna och som var himlastormande kär i Patrik. En som hade allt. En som saknade inget.

Nu. Ikväll. Saknar jag mina barn. En saknad så intensiv att den måste räknas som kompensation för en hel barndom som hade allt. En saknad som sliter och drar och blir väldigt fysisk. Som får mig att lukta på deras kuddar och vika deras nytvättade kläder med lite extra kärlek. Som jag önskar att de där små kläderna kunde gå omkring här inne just nu.

Det är inte ett dugg synd om mig. Jag har fått många mysiga erbjudanden ikväll. Det är mitt val att vara ensam. För det är det enda jag orkar. Gå ner i det och vara där, är den enda vägen. Så kan jag komma ut på andra sidan.

Vid min sida i soffan sitter den där frågan som sällskap; hur fan hamnade jag här?

9 reaktioner på ”Hur hamnade jag här?

  1. Det finns inga ord för hur bra du skriver, vännen. Orden träffar rakt in i hjärtat och jag känner precis det som står. Handen i vattnet, hoppa i snöhögar (fast i mitt fall var det höstackar). Det känns som att vara där igen när du formulerar dig. Du är min inspirationskälla nummer ett, vännen. Vet du det? Nu vet du. Love u!

  2. Anna. Om du bara visste hur dina ord värmer mig ikväll. Det börjar lätta lite nu. Men när jag stod ensam vid hylla 37, fack 27 och insåg att jag inte kunde plocka hem Julians nya skrivbord själv och fick lämna vagnen där. Då var jag glad att jag inte längre är rädd att gråta offentligt. Då var jag väldigt liten och väldigt usel inpsirationskälla för någon, kan jag säga.

    Och då tänkte jag på er. Faktiskt. Och så tänkte jag att jag inte är så ensam som jag känner mig ibland. Jag är inte alls det.

    Kram för allt. För att du läser och för att jag ändå någonstans ändå triggar nåt hos dig. En skrivande person som inte vill väcka känslor finns inte. Och om ingen läste… jag skulle fortsätta. Men det skulle inte ge samma kick. Så är det. Ego or not.

    Kärlek till dig. Och de andra två finingarna i familjen. Love u too.

  3. Kram Frida – insåg (igen) när jag läste din blogg att jag nog närmar mig någon form av ålders-/vad-ska-jag bli-när-jag-blir-stor-kris. Eller, ska-jag-aldrig-blir-stor-undran. Men tack för tokrolig fb-tråd. Vi får ses snart som sagt! Kram och god natt!

    • Jo. Man drabbas av den där känslan ibland. Vad ska man bli och vad blev man faktiskt? Det är inte alltid det lirar ihop. Men som sagt. Fb en fredagkväll kan lyfta det mörkaste mörkret. Vi ska ses. Alldeles, alldeles jättesnart. Känner det på mig. Kram, Ulrika!

    • Tre ord. Jag vet. Tre små viktiga ord. Älskar dig. Jag äger dig. På ett litet sätt så äger jag faktiskt dig. Och kanskte lite I också. Och syrran. Puss.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *