Utan värdinna – ingen fest?

Har man saker så måste man också ta hand om dem. Det gäller allt. Bilar, barn, vänner, dyra skor, relationer, love.

Och hus, även om de är små och förfallna. Allting kräver lite kärlek och omsorg och handpåläggning. Om man vill få något tillbaka.

Efter en magisk (jag menar m a g i s k!) torpsommar kom det en höst till slut. Det har blivit dags att packa ihop minnen och prylar och förvalta väl. Gå i ide en stund. Sätta på paus.

Jag åkte ner i kväll efter jobbet. Två timmars körning i beckmörker kan knäcka vem som helst. Räddningen blev svart kaffe och skvalradio (eftersom samtliga CD-skivor i min röda bil från -03 är repiga och bara spelar cirka 10% av låtarna). Rattade mellan de kommersiella kanalerna (och kom på mig själv att leta efter NileCity 105,6).

Sen sjöng jag för att hålla mig vaken. Högt. Till allt, även de instrumentala bitarna. När jag nästan hade klarat mig hela vägen utan att tuppa av (nu pratar vi kamp som peakade i Ugglas – Kung i baren…) eller krocka med en hjort fick jag overklighetskänslor och åkte rakt in i ett lyckorus. Fan. Trots allt. Livet är allt bra i en bil, så länge den går. Ynnest. Att fara genom mörkret. Att helt bestämma (tills det kommer en hjort). Att ha makt (tills soppan tar slut). Ingen feeling är så stark som den man kan få i hög hastighet (tills polisen kommer).

Om jag tyckte det var mörkt på vägen så var det disco om man jämför med den massiva vägg av svärta som mötte mig på uppfarten. Helljuset fick stå på när jag famlade mig fram på grusgången i ljuset av min iPhone (08 goes nature). I skenet av bilens lysen passade jag på att få  en liten inblick i det kostnadsfria träningspass som väntar i morgon. Är det en trädgård eller en lövhög jag möter i gryningen? Jag vet fortfarande inte. Men det ser ut att bli mycket biceps och triceps for free.

Jag tände upp. Hälsade på pumpen. Klev in i igloon. En vänlig visserligen, men not so warm. La en hand på farmors köksbord (nån slags grej som blivit viktig). Gick elementvarvet (det är bara två så det går ganska fort). Tände en brasa. Drog på hög Bowie. Och erfor den märkligaste känslan av att allt är prick som jag lämnade det. Till och med disken i diskstället. När jag var liten var jag helt övertygad om att saker fick liv när jag inte var där och det är fortfarande lite märkligt att det inte verkar vara så?

Allt är på samma plats. Och det beror kanske främst på att det var jag som var här sist. Ensam. För att jag grejar det. Och för att  jag kan och vill. Och måste. För även små ruckel behöver kärlek och omvårdnad. Det är mitt innerliga tack för en magisk sommar och min tvärsäkra investering i lugn och lycka.

Min investering i liv.

Och nu sitter jag här. Med en kall Hof och torkar min rinnande näsa (jag har rätt mycket näsa liksom) på M’s täckjacksärm (jag tvättar, promise!).

Och faktiskt. Jag känner mig oensam.

Det är jag, Bowie och torpet. En liten helig union. En treenighet.

Och eftersom mitt lyckotal är fem så bjuder jag in två till – mörkret och stjärnorna.

Det blir värsta partyt.

Och jag är värdinna.

9 reaktioner på ”Utan värdinna – ingen fest?

  1. Hej hej där på torpet. Önskar jag kunde vara med. Du få använda min täckjacka precis hur du vill älskling – men rör inte skidjackan!! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *