Frida Spikdotter Nilsson

Ovissheten är ett slukhål. Har ni sett The Cure-videon när han blir uppäten av en spindelsäng? Den visar ovissheten i full action. Så föreställer jag mig att den beter sig: sväljer våra kroppar, bit för bit, i nån sorts låtsasmiljö som utspelar sig mellan mardröm och verklighet. Sakta tar den för sig av det bästa av oss. Krymper synen och paralyserar alla vettiga processer, hindrar oss från att se möjligheter eftersom vi har fullt upp med att låta tankarna gå i ändlösa loopar som börjar och slutar på samma plats. Jag: “Men… var jag inte här nyss och härjade? Och igår? Och förrgår?” Ovissheten: “Jooorå. Du har varit i EXAKT den här tanken fyrahundra gånger de senaste tre dagarna faktiskt.” Jag: “Inte i EXAKT den här tanken väl?” Ovissheten: “Jo. Exakt samma. Känner du känslan av att inte komma någon vart överhuvudtaget?”Jag (nu arg): “Om du håller käften så går jag och tränar så länge.”Ovissheten: “Jag har ingen käft. Du kommer aldrig undan.” Men så en dag, reser man sig ur den här helveteselden och liksom bara går därifrån. Ovissheten tappar sitt o och blir visshet. Aldrig kan man förklara hur det gick till, men plötsligt vet man vad som behöver göras – och skrider till verket. Det omöjliga blir enkelt. Kropp och huvud möts i ljuv förening och livet självt träder fram som i relief. Starka lysande bokstäver...