Frida Spikdotter Nilsson

I lägenheten på andra sidan gatan sitter ett litet barn och en kvinna och lägger pussel. Jag ser det, och jag ser att våra fönster är skitiga av grått regn och avgaser. Den som ändå gillade pussel och kan få tiden att gå på ett pyssligt vis, tänker jag och tar en klunk av min Hof (värdo på pussel, bättre på Hof). Hela livet är mest grått regn och avgaser för tillfället. Jag kompenserar med tända ljus, tulpaner och en struken duk. Inuti klöser rastlösheten och längtan river upp stora revor i min själ. Men det syns inte utanpå för hur skulle det se ut? Nej, det skulle vara ohållbart. Jag sväljer, torkar bort lite damm och stänger in mig i sovrummet med mina böcker. Det är ju ingen idé att klaga. Man får antagligen inte ens klaga, det går inte någon nöd på de flesta av oss, trots allt, men vi kanske kan trösta oss med Strindbergs “Det är synd om människorna” för det täcker ju in även oss med hittepåjobb, bostadsrätt och downshiftingdrömmar. Det är synd om oss som lyssnar inåt och bara hör… ingenting, just nu. Förutom tomheten då. Och saknaden. Och bristen på kultur, umgänge, impulser. Det händer liksom inget där inne. Det ekar. Inget sprak, inget drag, inga svar – inte ens några vettiga frågor egentligen. Bra säger någon. Bra. Då är det lugnt....

Allt flyter. Panta rei. Undrar om good old Herakleitos hajade att det var vår tillvaro 2020 han snackade om där för länge sen, nångång före Chrille the Frälsare. (Nej, jag går inte runt och slänger mig med Grekiska filosofnamn men jag hade faktiskt fyra i filosofi och besitter även kompetensen “googla”) För fy fan vad det flyter omkring nu, hörni. Inget är ju där det ska vara, inte ens julen. Den liksom… rör sig? Beter sig? Hamnar utanför fokus? Och alla underbara saker som livet innehöll har liksom sjunkit till botten av en syrefattig Östersjö. Var är mina vänner, mina museum, mina barhäng, min mening? Känns som att vi lever i ett rum där vattnet stiger och på ytan guppar fjäderlätta böcker, topz och toarullar, en och annan gul lök. Soffkuddar i syntet bredvid svart ångest blandat med hopp om något diffust som vi kallar vaccin men som vi inte vet säkert om vi faktiskt tror på. Det flyter, det stiger, det kväver. Och vi? Ja, vi går omkring där på botten, bland slammet, trögt i slow motion med vatten upp till halsen och näsan ovanför på ett sätt som vi bara tänkte oss lite på skoj innan. Det är allvar nu. Vi kan fortfarande andas. Det går ingen nöd på oss om man jämför med många andra, men kul är det tamigfan inte. Och svårt att få syre...