Frida Spikdotter Nilsson

Nej, men det var ju satan så trögt det går. Har jag tappat mitt språk? Ramlade det ur fickan när jag försökte hinna med nån meningslös tunnelbana? Glömde jag det i dvalan, mellan dröm och verklighet, nånstans vid tre-fyra-hugget när allt känns märkligt distanserat och tiden tappar sin betydelse? Har hela skiten slunkit ner i det svarta klimakteriehålet? Har det helt tappat andan under paniken över att befinna sig i det vi kan kalla ålders motsvarighet till början av augusti? Eller har jag – gud hjälpe mig – fått… prestationsångest? Det vore förödande. Det skulle inte förvåna mig. Den skulle göra sig bra längst upp på högen av dåligt självförtroende, hybris, oduglighet, skam, stolhet, framtidshopp och författardrömmar (de senare kommer i både krossade och storstilade varianter). Jag vet varken ut eller in för tillfället. Jag gör i princip endast två saker om dagarna nuförtiden: glor och raderar (skriver lite då och då, men det är främst för att ha nåt att sudda ut). Alla jävla meningar som lämnar mina fingrar är så långtråkiga och fullständigt befriade från humor och lust att jag vill spöa upp dem, bokstav för bokstav. De suger musten ur mig. De gör mig till en tråkig och gnällig jävel. Och ju mer jag försöker, desto sämre blir det – eftersom det är så det funkar. Det kan man hata bästa fan man vill, men kreativ...

Det är 8 mars och jag skriver. Det gjorde jag även den 7, 6 och 5 mars. Och nästan alla andra dagar som passerat detta år. Nu är klockan eftermiddag och orden är slut för idag. Innan jag fäller ner datorlocket läser jag sista stycket och ser texten i ögonen. Den tittar tillbaka på mig med knuten näve. Jag bestämmer mig för att posta den här. Till mina kvinnor. Alla. De som håller mig idag och alla de som sträcker sina händer genom tiden. Utdrag ur mitt pågående romanprojekt, arbetsnamn: Den tredje lådan. “Bojan kramade kudden i knäet och såg ner på sina egna knogar. Händerna var knotiga av artros nu, men fortfarande starka. Fortfarande vackra. Dagligen överraskade de henne med att utföra konster och stordåd. Nu var de vinterspröda, rödflammiga och vitbleka, nästan genomskinliga. Om sommaren, hösten och våren – fräkniga, fläckiga, alltid skitiga och spruckna vid tummarna. Hårt arbetande, i utförande.De var jord och rötter. Alltid kapabla, aldrig passiva. De hade burit, klappat, torkat, matat, vårdat, knutits i bön om något annat, något större, något mer.Förgäves.Hon tänkte på alla ord de skrivit. Hur de ömt rört sig över tangenterna, vetat mer än hon, fattat beslut och förstått snabbare. Hur de genom åren förfinat sin förmåga att fånga in den knappt kännbara rörelsen djupt där nere, under det världsliga, det som gömde sig och inte ville bli hittat....

Att ge ut en bok är att upptäcka att man egentligen är ett okokt ägg i handen på en ettåring som just lärt sig gå. Det kan gå bra, absolut – men det är jävligt risky. Det kan gå vägen – men du kan också krossas, flyta ut och aldrig mer gå att laga. Vissa dagar är det bara ett skört skal som skiljer mig och undergången åt. Då ångrar jag allt, vill ta tillbaka varenda ord och byta bana. Aldrig mer skriva en bok, särskilt inte den jag håller på med nu. När onda kommentarer når mig vill jag liksom hämnas genom att inte skriva en rad till. Som om det vore möjligt. Och som om någon skulle bry sig. Igår var en riktig skitdag. Det mesta som kunde gå åt helvete gjorde precis det. Ett viktigt bokpaket kom i retur från USA för att jag inte hajar hur man fyller i tullpapper. Någon avskydde ljudboken och skrev en synnerligen syrlig kommentar. Jag hittade korrfel i den trycka boken och allt som jag skrev var så tråkigt, alldagligt och klyschigt att jag inte kunde sitta kvar vid datorn på grund av skamsköljningar. Ju mer jag försökte, desto längre bort från mig gled språket. Jag gick ut och gick istället och höll på att slå ihjäl mig vid minst två tillfällen på grund av is i nedförsbacke. Och på...

Det är först när jag skriver detta som det har hänt. Innan jag gör det är det fortfarande bara nåt som kanske hänt. Det är dessa ord som gör det begripligt för mig. Så fungerar det faktiskt. Skrivandet är verkligare än verkligheten. Eller… det lät överdrivet och alldeles för djupt för att komma från en sån som jag. Snarare: när jag lyfter upp en scen – verklig eller fiktiv. När jag tittar på händelsen igen genom mina egna ord, bryter ner den i detalj, återupplever de subtila känslomässiga skiftningarna, formulerar den, ser färgerna och känner dofterna på nytt, sätter text på den… Det är först då den stannar kvar. Skrivandet är mitt minne. Nu minns jag i fredags. I den stora mässhallen, lutande mot det lilla ståbordet, pratande intensivt in i den fluffiga P4-mikrofonen. Vad säger jag? Ingen aning. Något om boken, föräldraskap och Sörmland kanske? Min mamma sa att det var tydligt i alla fall, hon lyssnade hemifrån. Nej. Jag vet inte vad jag sa, men jag vet hur jag kände mig: som en författare. Lite senare samma eftermiddag. Ett annat ståbord i samma mässhall, en annan intervju. Kall mikrofon mot hakan, strålkastaren som värker och gör allt vitt. Som att jag var på väg mot slutet eller början av något. Suget i magen. Första minuten hör jag mitt hjärta slå. Andra minuten upphör det och allt jag...