VAB.

Rufus fick feber inatt och jag har sovit i tiominuterspass, cirka. Vatten. Snyta. Klappa. Trösta. Slumra till. Sen börjar det om. Inte jättepigg, men det är bara att lyfta blicken. Jag kanske får sova nån annan gång.

När jag vinkat av Julian, som gick till skolan själv, så flög nåt helt otippat i mig. Jag rev ut allting ur garderoben, hämtade en sopsäck och började kasta. Alla de där kartongerna som jag inte orkade ta tag i när jag separerade vände jag upp och ner på. Gick osentimenalt igenom skiten och bestämde tidigt i processen att skapa en nostalgikasse. Endast en. Det som inte ryms i den, platsar inte i nostalgiligan. Random foton hamnade där. Vår urklippta bröllopsannons. Ett par dödsrunor. Några fina brev från mamma. Handskrivna brev. En anteckningsbok.

Kassen hamnade i en kartong som i sin tur hamnade i källaren. Antagligen återfinns den vid nästa flytt. Som ett arkeologiskt fynd.

Två sopsäckar senare har jag nu en garderob som ser ut att tillhöra psykopaten i Sleeping with the enemy. Det bor en liten fascist i mig. Rufus promenerade in och ropade “Mamma, man kan gå IN här! Det visste jag inte!”.

Det sista jag packade ner var bröllopsklänningen, som har legat i en påse på en hylla och garvat åt mig varje gång jag letat efter nåt som inte gick att hitta. Jag är inte redo att slänga den än.

Men när jag vek ihop den och la den i kartongen kom ett minne farande. Jag hörde sömmerskans tydliga röst; “Om du någon gång gör dig av med klänningen får du gärna spara spetsen. Den är från 40-talet”.

Nån gång kanske jag gör mig av med den. Men inte just precis nu.

Nån måtta får det vara på fascismen.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: