Jag hade försökt så länge. Gjort utkast, punktlistor, kastat bort, byggt upp, raderat allt igen. Tänkt en massa tankar och skrikit i mina soffkuddar, drömt mardrömmar om tabeller och mappar med information skriven på språk jag inte förstod.
Nu satt jag med en gaffel i handen på vårt lokala lunchhak, gestikulerade, pratade hest och högt, förbannade omvärlden som kräver struktur när jag är kaos. Mina försök till anpassning hade stundtals nästan kostat mig livet – eller åtminstone livskvalitet.
Jag hade försökt så länge. Men det går inte att få in den trekantiga klossen i det fyrkantiga hålet. Den blir liksom liggande ovanpå i en obekväm ställning och det skaver något kopiöst. Det känns i kroppen. Skallen krymper.
Det känns att inte passa in.
Jag tittade ner i min vegetariska pasta. En tår rann ner över näsryggen, jag torkade bort den med tröjärmen och lutade kinden i handen som sträcktes ut över bordet.
Vilade i uppgivenheten. För det var precis det jag gjorde: jag gav upp.
“Jag kan inte. Det går inte, det kommer aldrig bli någon onlineutbildning. Jag får inte ur mig något, allt känns bara yta. Ingen vill ha det jag vill skapa och jag kan inget annat. Jag har gått för långt åt fel håll, uu kan jag inte gå tillbaka till något sorts traditionellt sätt att tänka. Jag håller på att sprängas. Eller skrumpna ihop.”
Han tog bort handen och tittade på mig med bestämd blick. Sen började han prata.
En massa sanningar som gjorde ont.
”Du är ostrukturerad Frida, det går inte att komma ifrån. Jag ser dig försöka men ärligt talat – jag tycker du ska lägga ner. Gör på ditt sätt istället. Det finns tillräckligt många där ute som kommer att förstå. Inte alla, men varför skulle du vilja nå alla? Du vill möta de som är lika engagerade som du? De finns. Jag vet det. Och jag tror på dig.”
Vi tog en lång promenad utan destination och när den var slut hade Skrivplaneten börjat ta form. Som en motreaktion, en annorlunda plats där utveckling och tankar får ta tid. En plats för samtal och mänsklighet, långsamhet och eftertanke. Experiment och nyfikenhet, utan regler.
Där skrivandet får finnas i alla dimensioner – det personliga, det kreativa, det kommunikativa, det varumärkesbaserade. För alla som söker en process som inte ligger på ytan och skvalpar, för er som ser att allt hänger ihop och vet att skrivandet kan klargöra på vilket sätt.
Gränslösheten i varje människa – jobb, liv, natt, dag, kropp, själ, hjärta – allt i en ena röra.
En ostrukturerad helhet.
Så när jag summerar mitt 2019 så ser jag att det egentligen är år 0. Att det är en början.
Så glad för alla er som hakat på det här modiga tåget. Tack. Fortsätt göra övningarna och respektera er kreativitet! Gräv djupare, kom med synpunkter och utveckla Planeten tillsammans med mig. Vi har ett sprakande 2020 framför oss.
Det här är bara början.
Det tar aldrig slut.
Senaste kommentarer