Kvällen då jag träffade mig själv

Ok. Jag har ont lite varstans idag. Huvudet, som sitter längst upp på kroppen, har det värst tror jag. Men det var det värt.

Igår kväll träffade jag massa sköna människor. Pratade, drack öl, sprang omkring, dansade, kramade och puttade bort. Exakt sådär som en utekväll ska vara. Och som jag hade glömt bort att den ska vara.

Bland alla dessa sköna idioter och normala träffade jag en som jag inte sett på jävligt länge – mig själv. Som jag brukade vara när jag var ute på krogen i ett annat tidevarv, på en annan planet, i ett annat liv. Den där personen som är żbersocial, älskar att driva med män som har för stort överjag, som dansar utan att tänka på hur, som beställer öl utan att ha pengar, som inte inser att det finns en morgondag, som inte har nåt problem att prata omkull vakten eller bartendern eller DJ:n. Hon var där hela kvällen och det var som att vi aldrig skiljts åt. Vi fann varann direkt!

Jag hade så sjukt kul. Tack Sara. Tack Maria.

Och nu när jag träffat på mitt forna jag så ska jag se till att vi aldrig aldrig tappar kontakten igen. Jag ska aldrig låta den personen krympa ihop igen.

Nu är bara frågan; hur blir man kompis med sig själv på Facebook? Och anses det normalt?

2 reaktioner på ”Kvällen då jag träffade mig själv

  1. Man skapar ett konto till. Och säger F**k it, vem bryr sig vad som anses normalt. Sympatisk idé, faktiskt. Jag vill också vara kompis med mig själv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *