När det är såhär…

Balkongdörren är öppen och doften från häggen bara tränger sig på och liksom ba: ”Jag har lika mycket rätt att vara här som du!”.

Lite kallt vin. Lite pengar på kontot. Fredag. Tre ungar i sovrummet. En är inte min, men han är världens mysigaste ändå. Den yngsta sover sen länge. De äldre två ägnar sig åt vad varenda översovande unge runt om i landet gör just nu – kväver fnissattacker. Tokskrattar i kuddarna. Ligger tätt med huvudena ihop. Och är översovande barn…

Tidigare drog de i sig fyra kycklingfyllda tortillas var och försvann ut sådär som Stålmannen gör – som ett rödblått streck ur fokus. Sen var de borta hela kvällen och lirade bandy på bakgården medan jag och och lillebrorsan kollade film.

Nu har jag sagt till om tystnad tre gånger. Klockan är snart halv tolv. Man är väl vuxen om man säger till? Det är väl en vuxen sak att göra? Jag kan vara myndig. Jag har en sån sida.

Men det är nåt som är på gränsen till omöjligt med det där tillsägandet… För en del av mig är nio år. Ligger bredvid Fia i flickrummet och bara KAN inte sluta skratta. Det är bara inte fysiskt möjligt, vilket erbjudande som än skulle segla upp.

Jag vill inte avbryta. Det bubblar så fint. Och det tar mig tillbaka så långt.

Eller är det just i avbrottet och åtsägningen som energin ligger och bubblet tillverkas? I det faktum att man inte borde eller får – är det, så att säga, bubbel-BB? Så är det naturligtvis.

Då vänder hela saken. Då är det plötsligt mitt ansvar att frisätta fnisset. Så tolkar jag det. Något i mig gillar att vara den förlösande faktorn. Knapptryckaren.

Jag går och säger till. På ett vuxet och myndigt vis.

För det är ju en dag imorgon också. Eller?

Det var kanske att gå lite väl över gränsen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *