Frida Spikdotter Nilsson

Tar på strumpor. Sticker fötterna i skorna. Greppar kassen. “Ska vi gå då.” Efter bara tio minuter står jag i den lokala affären och allt är så bekant. Så vad är det som ändå inte lirar? Jag själv naturligtvis. Jag är lite förflyttad, som att jag tecknats av ett barn och hamnat lite utanför konturerna. Som att jag försöker klämma in en lek inuti ett allvar, men det går inte leken alls med på. Den är ju, till sin natur, ett bångstyrigt format, lust och spontanitet. Här inne, i affären, här börjar vardagen. Här ligger ansvaret tungt. Här är allt i räta vuxenrader. Jag vill springa ifrån allt detta förutsägbara. Gräs är oberäkneligt, asfalt långtråkigt. Skor är klaustrofobi, barfota är frihet. Kroppen mot naturen, det är så det ska vara. Här är jag inslagen i gladpack och porerna slutar andas under lager av måsten, kläder och social anpassning. Plockar några nödvändiga varor från olika hyllor. Det är svinkallt i kylrummet där de passiva Bregott-paketen står travade, rad efter rad. Jag ryser och fryser och längtar tillbaka till formatet där hela jag fick plats. Hemma igen loggar jag in på datorn och har fått information om min författarutbildning. Den börjar nu. Nu? Men jag är inte redo väl? Inte redo för skrivandet på den nivån, rädd för mig själv och andra och för att jag inte ska hålla hela vägen....

Under det gånga skrivåret har jag gjort en del användbara upptäckter kring hur jag behöver forma mitt författarskap. Men bara för att man gör upptäckter betyder inte det nödvändigtvis att man blir klokare eller har förmåga att utnyttja det faktum att man förstår saker om sig själv (det är för övrigt en av upptäckterna). Nej. För att omsätta de nya insikterna i praktiken behövs något ytterligare som inte kommer gratis, nämligen: förändring. Den ska gärna ske i levande livet, inte bara finnas som en god idé eller en önskedröm. Den måste ristas in i kroppen, kan man säga. Och det, mina vänner, det gör ont. Insikterna utan inbördes ordning är: Jag har fyra kvalitativa skrivtimmar, max fem, i mig varje dag. Sen går det torrt. I stort sett allt som sker efter dessa timmar behöver skrivas om eller förkastas. Det som sker efter dessa timmar kan rentav betraktas som skadligt. Med ordens uselhet kommer nämligen tvivlet och med tvivlet kommer rösten och med rösten i skallen blir inget skrivet alls nästa dag. Eller nästa. Det kan hålla i sig i en vecka. Gå. Ej. Ned. i. Den. Gränden. Förmiddagar är yellow brick road, eftermiddagar är träskmark. Därför fördelas skrivtimmarna från frukost till lunch. (Ju tidigare start, desto bättre – men eftersom det är omöjligt att gå upp när klockan ringer kan lunchtid äga rum runt 16.00 vissa dagar.) Noll...

I stjärntecknet Jungfruns beskrivning står ibland att hon är logisk och mycket organiserad, inte sällan förekommer ordet “pedant”. Länge försökte jag foga in mig i det. Inte för att jag trodde på horoskop, nej, det gör jag inte. Kanske handlade snarare om nåt slags… hopp? En gång tog jag alla mina kasettband i mitt tonårsrum, drog försiktigt ut det medföljande papperskonvolutet med låttexter (kommer ni ihåg hur liten text man kunde läsa utan problem?) och klippte till ett nytt av vitt rent papper. På kasettbandets rygg skrev jag namnet på artisten med en rosa penna, eftersom det var 80-tal. Jag hade ganska många band och begränsat tålamod. Och pennan var en sån där bred överstrykningspenna, inte ens ett kalligrafiproffs hade kunnat få det att se bra ut med de förutsättningarna. Jag tröttnade (så klart) efter två kasetter, men fortsatte ändå eftersom målet var att det skulle se någotsånär enhetligt ut i bokhyllan. Det här är möjligen det allra fulaste jag gjort, och då hade jag ändå redan gjort ett par mintgröna byxor i syslöjden (de sprack i grenen första gången jag tog på mig dem och gick till kiosken vid torget, inte särskilt lång promenad.) Utöver att det var estetiskt motbjudande så var det omöjligt att läsa. Under alla mina resterande tonår var jag tvungen att alltid plocka ut bandet ur fodralet för att se vad det innehöll. En...

Jag fick ett svar. Inte ett positivt, nån måtta får det ju vara, men det var ett personligt svar, inte det standardmässiga “Tack, men nej tack” som jag blivit så van vid. Jag fick ett svar och min lilla värld rullade runt ett halvt varv, som en glad (korkad?) men ganska ouppfostrad hundvalp. För en stund hamnade alla sakerna på fel plats i bröstet, en förnimmelse av något annorlunda, en förflyttning. Som när man noga lägger smörpappret över Kalle Anka och börjar fylla konturerna med sin trubbiga blyertspenna och av misstag råkar flytta papperet. Två världar blir synliga. Den ena i färg bakom mjölkig dimma, den andra blekgrå och endimensionell i förgrunden. Och plötsligt vet jag vart jag ska och vad som krävs för att komma dit: fokus, koncentration och tid. Jag ska igenom. Jag är på väg igenom. Sakta, sakta kommer det gå. Men det ska gå. “Förlåt att du har fått vänta på svar från oss. Det beror på att vi har läst med intresse och tycker att det har många kvaliteter.” Manuset tog sig hela vägen till manusgruppen som tog sig tid att återkomma med feedback. De tycker att huvudkaraktären Alex är för arg och för grund, de vill veta mer om hennes bakgrund. De tycker Morris är för opåverkad av att ha blivit lämnad av sin mamma. Hur kan jag bli så glad över den...