Frida Spikdotter Nilsson

Det är domedagsvarmt. Det är som att vi slipper kliva ner i helvetet – det kommer helt enkelt upp och hämtar oss eftersom det lärt sig att vår samtid är van vid att få allt levererat till dörren. Smyger sig på bakifrån med en kall GT i handen, njutning och skrumplever i ett, det vet vi, men kan inte låta bli. Helvetet överraskar på ett långsamt vis som börjar gå snabbare och snabbare. Och vi tänker – bäst att passa på medan allt faller. Kanske är det bäst så? Kanske är allt ändå för sent? Jag sitter i skuggan och kippar efter andan. Mycket handlar om att överleva just nu och tiden är en transportsträcka till svalare väder. Jag njuter inte, jag vill bara ha det överstökat. Tack o lov blåser det. Vinden väser i trädkronorna. Kastanjen är redan brun och jag har Googlat. Det är en bakteriesjukdom som klättrat uppåt i zonerna på grund av – trumvirvel! – klimatförändringarna. På himlen ritar flygplanen spår, ett efter ett, hela tiden, dygnet runt, det tar aldrig slut… Förrän det verkligen tar slut. Från min plats i skuggan ser jag den lilla plätten bakom vårt nya gästhus, den där grävskopan hävde upp lera och sten innan husets grund kom på plats. Skopan gjorde hotfulla sår i min trädgård och trots att jag visste att det inte hade kunnat ske på annat...

Han gick ut, till slut. Den där som en gång i tiden var rågblond, som hade runda kinder och knubbiga underarmar som han hängde om min hals när han somnade som en liten koala mot mitt bröst – på nåt kafé, nån krog, nån fest, nån parkbänk. Han stängde av allt och somnade tryggt med nappen dinglande mellan de små andetagen. Minns doften av äppelgröt och choklad. Minns värmen precis bakom örat. Håret som föll fram och kittlade kinden när han pussade mig på pannan. Samma person tog studenten. Sprang med tusen andra, rakt in i framtiden, med champagnedoftande andedräkt och blicken i skyn. På smala starka ben, med huvudet högt och händerna mot himlen. Den ljusnande framtid är hans. Det har den alltid varit. Men vem är den där medelålders kvinnan på bilderna? Hon i den röda klänningen, lite rund, lite hukande och med ett smil som tar upp halva ansiktet? Rynkig, lite grå, men glad ändå. Vem fan är det? Som böjer sig över honom och frågar om hon ska ta hans snygga skräddarfixade dyra kostym medan han åker flak. Som ser så redig ut och har ett sken som bedrar. På några av bilderna kramar hon min son, ger honom en puss. Hon måste stå honom ganska nära då? Men vem ÄR hon? Det kan väl för fan inte vara jag? Jag tog ju nyss studenten...

Jag läser högt på engelska medan han diskar. Det låter förjävligt och han får hjälpa mig med ganska många ord. Förklara och beskriva och framförallt – uttala. Inget rostskydd i världen kan rädda min gamla gymnasieengelska. Sen tar han över. Det låter bra, det flyter, han kan alla orden, som ett vackert och levande vatten rinner de ut på köksbordet. Vi har olika ursprungsspråk, ändå förstår vi varandra bättre än de flesta. När jag lyssnar tittar jag ut genom fönstret på hackspetten som sitter i rabatten och snor alla mina maskar. Tittar på blåmesen som landar på en av stolarna i bersån. Tittar på solen som gör de nykläckta kastanjebladen så skirt gröna att det gör ont längst in alla tappar och stavar. Jag samlar på allt. Orden skjuter som pilar och plötsligt är det omöjligt att värja sig. De träffar mig överallt. De lägger sig som en hinna på mig, absorberas genom porerna när jag förstår att det är precis så det är. “We write so that we can speak back to the world. We write to assert our presence. We write to try to narrow the chasm between what we see and feel and connect with another. We write to penetrate into the unseen worlds around us and explore different possibilities of life. We write because we’ll feel empty if we dont’t. We write because we’ve witnessed...