Frida Spikdotter Nilsson

Jag skulle lika gärna kunna överleva

Jag tänker på döden. Jag tänker på att döden ganska säkert inte alls är som på film när den kommer. Den kommer förmodligen liksom bara, från ena minuten till den andra, och så poff är det över. Ganska odramatiskt. Jag föreställer mig att den bara händer, ganska okommenterat. Det är allt som händer efteråt som är själva grejen. Någon försvinner men resten blir kvar. Och det där med att bli kvar… Vaknar om nätterna i vårt nya sovrum med de ljust gröna väggarna. När vi målade dem kändes det väldigt viktigt, den gröna tonen, att den blev rätt. Nu är det skönt att det är gjort, men det känns avlägset att det fanns en tid när vi spenderade flera timmar med att bestämma oss för just den färgen. Var det onödiga timmar? Jag menar, nu när det ändå kanske tar slut. Var det verkligen det jag ville lägga min tid på? Jag har skrivit ner de viktigaste koderna och egentligen borde vi gifta oss lite snabbt, men det blir nog svårt att få till nu för man vill ju helst ha en sjuhelvetes fest i så fall. Och går inte det kan det lika gärna vara. Men rent juridiskt borde vi ha… ännu en sak i högen av alla saker som vi skulle lagt tiden på istället för att till exempel… tursamt nog kommer jag inte på så himla många saker...

Läs mer

Mars 2020: Glöm det värsta för en stund

Hej medmänniska! Sitter här och väger orden och det enda som kommer upp som inledning på det här nyhetsbrevet är: ”Jag är 47 år och jag längtar efter min mamma.” Är det inte så vi alla känner just nu, oavsett ålder? Har aldrig känt mig så liten på jorden som nu. Det är svårt att skriva i stormens öga utan att smeta respektlöst med texten. Tillvaron vibrerar av så mycket galenskap och oro – min egen och andras. Den skymmer sikten. Vi växlar fokus mellan den verklighet som är nu – och den som var förut, när allt var...

Läs mer

Livet är skört, men det är det enda vi har

Känner hur psyket går in och ut ur ångesten, den går liksom inte att bära hela tiden. Det är som att jag måste ställa ner den ibland, vila armarna och ta en paus. Glömma för en stund. Varva seriösa presskonferenser och tunga artiklar med ett avsnitt av Bäst i test. Men allt oftare kommer det över mig att allt det här är på riktigt, även om det känns som att jag står bredvid och betraktar alltihop. Middagar ställs in, planer revideras, möten skjuts på framtiden, försök att umgås går i stöpet. ”Vi ses när det blåst över.” Blåst över....

Läs mer

Februari 2020: Här kommer “göra-knepen” som får saker att förflyttas

Well hello dear fellow resenär! Jag har skrivit om det tidigare: görandet som ångestdämpande åtgärd. Det är nåt med passivitet som göder känslan av otillräcklighet, håller du med? Det man gör kanske inte blir bra, inte blir som planerat, inte blir som man vill – men görandet i sig lättar åtminstone på trycket. Snack blir lätt till fritt svävande ”borden” och ”måsten” och olusten växer till en känsla av oduglighet. Hur kommer man över den där puckeln då? Hur lämna snacket och kliva in i verkstaden? Det finns säkert massa smarta psykologiska tankeknep som ska funka, sänka trösklarna och...

Läs mer

Jotack, det går bara bra…

“Hur har det gått med flytten?” Alla frågar. Jag svarar varje gång, men är osäker på om jag menar allvar när jag säger att det går bra. Hur vet man? Personliga ägodelar har förflyttats från en plats till en annan. Det är bra. Antalet fulla kartonger minskar. Det är också bra. Vi har ganska många möbler och har tittat på På spåret två gånger i vår nya soffa. Det får räknas som jättebra. Nästan som hemma. Nästan. Som. Hemma. Men inte helt. Mikron (det finns en mikro där jag bor!), spisen, tvättmaskinen och torktumlaren ger ifrån sig små irriterande pip så fort det är nåt – typ “jag är klar nu, kom och bry dig.” En lättkränkt samling tekniska prylar söker uppmärksamhet bara för att de gör det de är till för? Obegripligt. Jag har bett min sambo (det finns en sambo där jag bor!) att hitta, montera bort eller tejpa över samtliga högtalare. Han jobbar på det. Alla hoppas att han blir klar innan jag blivit sinnessjuk. Vi är på Ikea varje söndag och testar vår relation, det ingår tydligen i det stora sambo-testet. Varje gång har vi med oss en eller flera tonåringar som har varierad grad av engagemang. Vissa av dem dansar hellre än prova säng, andra tycker att det blir stressigt att välja matta medan ytterligare andra är oerhört beslutsamma och har koll på läget. Mitt läge...

Läs mer

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: