Snart har det helt enkelt passerat ett år sedan Da kris började. Jag tittar ut genom fönstret och ser mörker, känner doften av natur som drar sig tillbaka. Inte på ett dystert sätt, på ett energifyllt sätt. Jag har alltid älskat hösten.

Men den kommande hösten har jag lite blandade känslor inför. Med tanke på den förra är det oerhört viktigt för mig att göra den här till min. Inte bara förknippa höst med skärande ångest och tunga nattpromenader. Alla de gnistrande vackra isblå dagarna i oktober som var en enda lång transportsträcka till helvetet. Ett projekt blir att göra Vasaparken till mer än bara gångvägen till de gemensamma förnedrande terapitimmarna som pulveriserade mig. Ett annat blir att gå till Ritorno och återerövra sofforna där. Alla timmar vi satt där, han med sitt te, jag med min latte och den där ostmackan som växte i munnen. Att inte per automatik tappa aptiten, sluta sova, vrida mig, sluta mig. Att inte önska ett slut, utan istället en början.

Hur gör man det då?

Man skapar struktur och ger sig själv deadlines. Jag har ett eget litet skrivprojekt som ska slutföras och för att göra det måste jag schemalägga mig. Jag måste också få ordning på ungarnas rum. Inte bara snacka utan också agera. Jag ska köpa träningskort igen och gå till Kalashnikov-gymmet. Måste bibehålla fokus och leta efter saker som ger mig inspiration. Bibehålla fokus. Hela tiden göra det. Innan jul kräver jag av mig själv att jag ska ha ett färdigt råmanus till min “bok”. Kosta vad det kosta vill.

Nu har jag sagt det här. Alltså kommer jag inte undan.

Vad fan har jag gjort?!

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: